Antoine Om Samuraj

Samuraj

Bildresultat för samurai

Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (700–1800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.

Heder Och Annat

Bushidō

Bildresultat för Bushidō

Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.

”Enligt vad en av de äldste sade, att slåss mot en fiende på slagfältet, det är som som en hök som tar en fågel. Trots att den träder in i en flock av tusen av dem, känner den ingen uppmärksamhet åt någon fågel än den som den först märkte.”

”Även om huvudet plötsligt skulle skäras av skulle krigaren kunna göra ytterligare en rörelse med säkerhet. Med krigiskt värde, om man blir som ett hämndigt spöke och visar stor beslutsamhet, trots att huvudet är avskuret, borde han inte dö.”

Seppuku

Bildresultat för Seppuku

Seppuku (切腹, används i skrift) även kallat harakiri (腹切り, används i tal), är en traditionell japansk självmordsmetod, varigenom en samuraj av hänsyn till sin heder (jämför bushido) tillfogar sig själv ett djupt knivhugg i magen följt av att en medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det var förbehållet män som innehade samurajvärdighet, medan samurajkvinnor sedvanligen stötte en kortare dolk i halsen. Ett av de viktigare syftena med halshuggningen var att dölja den fruktansvärda smärta som medföljer denna procedur, det viktigaste för en samuraj var trots allt att visa mod i döden samt att inte visa smärta eller ångest, något som för de flesta var omöjligt. Seppuku utförs i en speciell ordning. Med den korta wakizashin sprättade samurajen upp sin mage, först vågrätt, sedan lodrätt. Han kunde också få huvudet kapat. Medhjälparen, kaishakunin, stod beredd att hugga in. Kunde man så var det fritt fram att själv skära av sig huvudet.

Historia

Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller som tilldelades förläningar då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.

Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.

År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Tokugawa-perioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.

Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877.

Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847-1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara. De kvinnliga samurajernas kamp är en av historiens bäst bevarade hemligheter.

Beväpning

Den klassiska beväpningen för samurajen är två svärd, ett långt och ett kort, tillsammans kallat daisho (vilket betyder stort och litet). Det långa svärdet, katana var förbjudet för icke-samurajer att bära. Detta svärd sades innehålla samurajens själ, och skulle hanteras med vördnad och respekt. Wakizashi, det kortare svärdet, kunde bland annat används för att begå seppuku, ett rituellt hederssjälvmord. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. Bågens väg finns kvar än idag, men nu som en kampkonst, kyudo, i Japan.

Andra vapen som samurajen använde var nodachi; ett ”fältsvärd” som var längre och tyngre än katanan och som var nästan omöjligt att använda när man satt till häst. Tanto var samurajens dolk; den kunde vara mycket avgörande vid tvåmansstrider. Ett annat vapen var naginata som kan beskrivas som ett svärd fastsatt i änden på en stång.

Vapen

Katana

Bildresultat för katana

Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, cirka 90–120 cm långt (en längd på tre till fyra shaku, där en shaku är ungefär 30,3 cm), med en klinga på 60–90 cm (två till tre shaku), i västvärlden även kallat samurajsvärd. Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder “långt svärd”. Den krökta formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Krökt klinga ser man på ryttarsvärd från hela världen och underlättar hugg från hästryggen samt minskar risken att svärdet fastnar och slits ur ryttarens hand. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daishō. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.

 

Rustning

Bildresultat för samurai gear

Ursprung

Tōseigusokun utvecklades ur de tidigare rustningstyperna haramaki och dōmaru, som var anpassade för krigföring på fot. Tillverkningsmetoderna var modernare, bland annat fästes plattorna i gusokun ihop med hjälp av gångjärn. Visst inflytande från europeiska rustningar kan också noteras. Namnet tōseigusoku betyder på äldre japanska “modern rustning”, men kom att bli i stort sett synonymt med samurajrustning längre fram.

Konstruktion

Itazane

Medan den äldre rustningstypen dōmaru var uppbyggd av små läder- eller metallplattor (kozane) sammanbundna med trådar i varje sida, byggdes gusokun upp av avlånga metallplattor (itazane). Detta underlättade tillverkning men minskade samurajens rörlighet, vilket förklarar att denna metod började användas först när soldaten i högre grad blev hästburen. Samtidigt är itazanekonstruktionen tåligare.

Chōtsugai

För att förhindra att rustningen blev alltför stel eller svår att i- och avklädas, ledades rustningen med hjälp av enkla gångjärn (chōtsugai). Antalet leder varierade mellan 2 och 6. Rustningarna kategoriserades ofta efter antalet leder, vanligast förekommande var 2 och 5.

För att skydda bättre förlängdes rustningen jämfört med dōmarun. Förlängningen gjordes oftast i enklare material eller med enklare metoder, till exempel med stora metallplattor. Dessa kunde utsmyckas i enlighet med bärarens smak och stil.

Erimawashi, kobire

Gattari, ukezutsu, machiuke

Under sengoku-tiden ökade antalet trupper på slagfälten, och för att urskilja vilken fraktion eller vilket förband en officer tillhörde försågs han med en slags stridsflagga. Gusokun hade fästen för “flaggstången” på ryggen.

Kogusoku

Detta “underställ” skyddade armar, ben och andra delar av kroppen som inte täcktes av rustningen. Genom “lillrustningen” slapp dessutom bäraren att känna den tunga och hårda rustningen direkt mot huden.

Kabuto

Hjälmen skyddade huvud och ansikte. Under sengoku-tiden gjordes stora tekniska framsteg inom hjälmtillverkningen, men även förenklingar som verkade i motsatt riktning. Samurajens hjälm smyckades ofta rikligt. Se vidare separat artikel.

En Artikel Av Antoine ”Anton” Humblot

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera