Kategoriarkiv: Historia

Antoine Om Greasers (Subkultur)

Greasers

Bildresultat för greasersGreasers 1970 Talet

Greaser är en subkultur som blev populärt under 1950 till 1960 talet. Det var arbetarklassens tonåringar och ungdomar i USA. Livsstilen förblev framträdande i mitten av 1960 talet, särskilt av vissa etniska grupper i förortsområden, särskilt italiensk amerikaner och latin amerikaner. Rock and roll musik, rockabilly och doo wop var viktiga delar av kulturen.

 

Historia

Etymologi av termen “greaser”

Ordet “greaser” har sitt ursprung från 1800 talet i USA som en nedsättande ord för fattiga arbetare, särskilt de av mexikansk eller italiensk härkomst. Begreppet användes senare för att referera till mekaniker. Och det användes inte för att hänvisa till den amerikanska subkulturen förrän på 1960 talet, även om det i denna mening
fortfarande framkallade en relation till maskinarbete. Namnet var givet på medlemmar i subkulturen på grund av deras karakteristiska smörjade hår.

 

Ursprunget till subkulturen och populariteten

Greaser livsstilen kan ha uppstått under tiden efter andra världskriget bland motorcykelklubbarna. De var vanligtvis etniska och från arbetarklasser, de hade intresse för hotrodkultur eller motorcykel. En handfull medelklassungdomar drogs till livsstilen för sin rebelliska inställning.

Ursprungliga greasers bestod mestadels av italiensk amerikaner i nordöstra USA och Chicanos i sydväst. Därmed antog “greaser” etiketten en rasistisk status. 

Kläd Stil och Frisyrer

Bildresultat för greaser fashion 1950s

Det mest anmärkningsvärda kännetecknet för en greaser var de stylade frisyrer som de använde med hårprodukter som hårvax eller vaselin. Och det krävde ofta kamning för att upprätthållas. Frisyrerna togs från tidig rock and roll och rockabilly artister som Elvis Presley, bland dem var det Pompadour, och Duck’s Tail.

Frisyrer

Bildresultat för greaser fashion
Pompadour frisyr

Bildresultat för duck tail hair
Duck Tail Frisyr

Musik smak

I början av 1950 talet fanns ett betydande greaser intresse för doo-wop, det var en musikstil  som spridits till den amerikanska musiken genom afroamerikanska artister. Greasers var starkt förknippad med rock and roll.

Greaser Musik

https://www.youtube.com/results?search_query=1950%27s+greasers+music

 

Greaser Movies

https://www.imdb.com/list/ls063255987/

 

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

Bildresultat för greaser
Johnny Depp i filmen Cry Baby (1990)

Antoine Om Magi

Magi

Bildresultat för magifantasy

Magi eller trolldom är en verklighetsuppfattning grundad i övertygelsen om att människan kan påverka den fysiska världen genom kontakt med övernaturliga makter. De som ägnar sig åt magi kallas magiker (efter persiskans magus), trollkarlar eller häxor. Magi handlar enligt moderna magiker om att med “tankens kraft” uppnå vissa mål.

Magins historia

Inom naturreligioner intog magin en central plats, exempelvis i samernas religion eller asatron. Under medeltiden var magin en viktig ingrediens i alkemin. Inom nyandligheten, som New Age, har magin fått ett uppsving. Den äldsta bevarade skriften om trollkarlar och magi återfinns i Westcar-papyrusen.

Magiska redskap

Magiker utövar ofta magi med hjälp av olika redskap som fetischer, trollspön, och trollformler.

Typer av magi

Dualistisk magi

Det finns i det västerländska kulturarvet två former av magi, som förmodligen har något ursprung i gnosticismen. Vit magi handlar om att besvärja och kommunicera med goda andeväsenden, inom kristendomen med Jesus, genom botande, utdrivande av onda andar genom exorcism, och liknande. Svart magi handlar om att besvärja onda andeväsen. Eftersom i gnosticismen Demiurgen var ond, eller ofullständig, var all form av materie- och människokontroll att betrakta som svart magi.

Man kan enligt egyptisk magi sätta in magi i två fack, högre och lägre magi. Allt som tillhör denna värld, som materiell framgång, kärlek och så vidare är lägre magi medan all form av personlig utveckling är högre magi.

Spådomskonst

Det finns många former av spådomskonst, exempelvis astrologi och tarotläsning.

Svartkonst

Svartkonst är den onda konsten att kunna arbeta med djävulen.

Synonymer till magi

trolldom, svartkonst, häxkonst, häxeri, trolleri, 
teckentydning, signeri, esoterik, mystik, ockultism, alkemi, magik

En Artikel Skapad Av Antoine ” Anton ” Holm

Antoine Om Maträtters Historia

Chili Con Carne
Bildresultat för Chili con carne ris

Chili Con Carne (spanska chilli nahuatlcon carne , översättning: chilipeppar med kött) är en kryddstark maträtt som består av en köttragu som är smaksatt med chilipeppar. Andra inslag som används är bland annat lök, vitlök, spiskummin och ibland tomat. Bönor och ris används ibland i rätten.
Maträtten blir ofta inordnad i det mexikanska köket, men bara vid gränsområdena mot USA och på stora turistställen. Maträtten trots har sitt ursprung i södra USA, till exempel från de tidigare mexikanska områden som kom att tillhöra USA efter freden i Guadalupe Hidalgo 1848. Åsikterna går isär om rättens ursprung och vilka de riktiga ingredienserna är.
Ingen kan med säkerhet säga var maträtten för första gången tillagades. USA-delstaterna Texas, New Mexico och Arizona gör alla anspråk på att vara ursprungsområden. Många mer eller mindre hårresande historier omgärdar originalreceptet. Så å ena sidan sägs det att USA:s armé var de som första gången lagade chili con carne men å andra sidan blir maträttens tillblivelse i andra berättelser tillskriven indianerna eller de grekiska, irländska, spanska eller till och med de kinesiska invandrarna.

Ingredienser

Grundingredienser

Bönor är en ingrediens som delar chili con carne världen i två läger. Medan en chili con carne i Texas-stil inte innehåller några bönor, så finns det många andra variationer som innehåller pintobönor eller svarta bönor. En kompromiss kan vara att servera bönorna vid sidan om.
En historisk motivering till användningen av bönor är att chili con carne alltid varit fattig mans mat och bönor var billigare än kött men ungefär lika näringsrikt.

Variationer

Det förekommer variationer vad gäller valet av ingredienser:
Tomater hjälper chili con carnen att få en fastare konsistens eftersom tomaterna kokar ihop under den långa koktiden.
I tyska recept förekommer ofta majs, morötter och zucchini.
Trots oenigheter om receptet finns det ändå några grundtyper. Några har en historisk bakgrund och är starkt kopplade till sina ursprungsområden, andra — framförallt nyare varianter — har uppkommit utifrån personliga matvanor.
En chili con carne i Texas-stil innehåller inga grönsaker förutom den i hela bitar färska eller torkade chilipepparn. Köttet är mest skuret i tärningar och är nötkött eller fläskkött, ibland även vilt. Även Jailhouse Chili(engelska: fängelse-chili-con-carne) tillhör denna grupp.
Chili verde (spanska, översatt: grön chili) är en variant som kommer från New Mexico. Den tillagas uteslutande på färsk ännu grön chilipeppar. Oftast är en Chili verde mer lättflytande än en chili con carne i Texas-stil. Efter en europeisk måttstock handlar ‘Chili verde’ om ett slags kryddstark gulasch.
En självständig kategori utgör chili con carne i Cincinnati-stil. Troligtvis gjorde grekiska invandrare chili con carne populär i nordöstra USA. De anpassade receptet till den grekiska matlagningstraditionen så att den blev mindre kryddstark men också att den kunde kryddas med kanel, kryddpeppar eller muskot. Denna typ serveras mest till pasta eller som sås till varm korv.
Vegetarisk chili con carne, eller oftare chili sin carne, är en vegetarisk variant av maträtten där man ersätter köttet med sojabönor, tofu, pumpa, zucchini eller aubergine.

Korv Stroganoff
Bildresultat för korv stroganoff historia

Korv Stroganoff är en mat rätt inspirerad av rätten Biff Stroganoff. Den har sina rötter i Ryssland och det sägs att det var greve Alexander Sergejevitj Stroganov (1733-1811) som gett rätten sitt namn. Greve Stroganov var tandlös och behövde därför lättäten mat och hans kock fick därför skära köttet i strimlor. Denne kock vann en matlagningstävling i S:t Petersburg med denna rätt.
Korv Stroganoff är en svensk maträtt som är inspirerad av maträtten Biff Stroganoff. Receptet på korv Stroganoff kan varieras, men innehåller vanligen strimlad korv (oftast falukorv, tomatpuré, grädde, lök och fransk senap. Korv Stroganoff kan serveras med ris, kokt eller stekt potatis, potatismos eller olika former av pasta ibland med bulgur.

Biff Stroganoff
Bildresultat för Biff Stroganoff

Biff Stroganoff är en maträtt med rötter i Ryssland, skapad av en kock som vann en matlagningstävling i Sankt Petersburg med denna rätt. Rätten tillagas av nötkött, exempelvis oxfilé eller utskuren biff, som skärs i strimlor. Köttet bräseras med grädde, tomatpuré samt lök och senap.
Biff Stroganoff är troligen uppkallad efter en rysk 1700-talsgreve vid namn Stroganov. Greven, som var gourmet men också tandlös, bad kocken att skära köttet i små bitar

Lasagne
Bildresultat för lasagne wikipedia

Lasagne är en ugnsgratinerad maträtt som i huvudsak består av pastaplattor varvade med bechamelsås, ost och köttfärssås. Begreppet lasagne al forno används ibland och betyder “lasagne från/vid ugnen”.

Historia

Los(e)yns är en maträtt från slutet av 1300-talet som var en medeltida föregångare till lasagne
Regionen Emilia-Romagna i centrala/norra Italien var först med att göra pastadeg med mjöl och ägg.

Sverige

Familjen Dafgård var först i Sverige med att sälja fryst lasagne i mitten av 1980-talet. Även Knorr började marknadsföra en lasagne i Sverige på 1980-talet, och målgruppen var då ungdomar.

Etymologi

Ordet kommer ursprungligen från det grekiska “lasanon” som blev latinets “lasanum” och var namnet på den panna som användes för att tillaga rätten i. “Lasanum” blev på italienska “lasagna” (plural “lasagne”) och blev namnet på själva rätten.

Variationer

Rätten kan även göras vegetarisk genom att ersätta köttfärssåsen med sojafärs eller tomatsås och olika grönsaker. Lasagne gjord på gröna lasagneplattor, som innehåller spenat, kallas “lasagne verdi” (grön lasagne).

I populärkultur

Lasagne är serietidnings katten Gustafs favoriträtt.

Sjömansbiff

Bildresultat för sjömansgryta historia

Sjömansbiff är en maträtt som består av nötkött, lök och potatis kokat i öl, oftast porter. Eventuellt kan köttet brynas först innan det läggs i grytan, varvat i lager med skivad potatis och lök. Anrättningen får sedan koka under lock i cirka 40 minuter.
Namnet kommer av att då allt lagas i samma gryta var sjömansbiff en praktisk maträtt att laga ombord på båtar. Förklaringen till att öl kom att användas till rätten var att friskt vatten inte alltid var tillgängligt till havs.
Begreppet sjömansbiff är känt sedan 1903.

Bildresultat för bon appetit

Smaklig Måltid!

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

Antoine Om Tupperware

Tupperware

Bildresultat för tupperware 1960

Bildresultat för tupperware 1960

Tupperware är ett varumärke för hushållsartiklar i plast.

Historia

Märket Tupperware registrerades av Earl Tupper i USA år 1946. 1938 var hans Tupperware Plastics Company den första som använde polyeten i hushållsvaror.

Bildresultat för Earl Tupper
Earl Tupper

På slutet av 1940-talet började man med direktförsäljning. På ett så kallat homeparty kunde kunderna få demonstration av produkterna och själv prova dem. Detta visade sig ge bra resultat och bra försäljningssiffror.

Tupperware kom till Europa 1960 när Mila Pond anordnade ett Tupperwareparty i Weybridge, England, och därefter till resten av Europa. Tupperware säljs nu i nästan 100 länder. De största marknaderna för Tupperware är: 1. Tyskland 2. USA 3. Mexiko 4. Frankrike 5. Australien.

Efter en nedgång i försäljningen på 90-talet har sortimentet förnyats och utökats för att passa en yngre målgrupp. Bland annat finns numera redskap i rostfritt stål i sortimentet.

Företagsstruktur

En Tupperwaredemonstration organiseras av en konsulent hemma (eller ibland på en arbetsplats) hos en värd som bjuder in vänner och grannar för en demonstration. En värd belönas med en “Tackgåva” samt eventuellt ytterligare gratisprodukter baserat på försäljningen av deras demonstration. Något köptvång finns dock inte.

I de flesta länder är Tupperware organiserade i en MLM-struktur (Multi-level marketing) med säljarna (konsulenterna) i botten, teamledare steget ovanför, och distributörer i toppen. Skillnaden gentemot andra MLM-företag är att teamledare på högre nivåer måste få en inbjudan av företaget innan de kan bli distributörer, då antalet distributörer är begränsat och kontrolleras av företaget.

Tupperware Brands Corporation
Tupperware Brands Corporation logo.svg
Typ Publikt aktiebolag
NYSETUP
Huvudkontor USA OrlandoFloridaUSA
Nyckelpersoner Rick Goings
Styrelseordförande
Patricia Stitzel
President Vd
Bransch Plastprodukter
Produkter Tupperware
Antal anställda 12 000 – December 2017
Historia
Grundat 1946
Grundare Earl Tupper
Ekonomi
Omsättning ▲ $ 2,255 miljarder
Rörelseresultat ▼ $ 185,1 miljoner
Vinst efter skatt ▼ $ -265,4 miljoner
Tillgångar ▼ $ 1,388 miljarder
Eget kapital ▼ $ -119,4 miljoner
Övrigt
Slogan Confidence becomes you.
Webbplats TupperwareBrands.com
Tupperware.com
Fotnoter Statistik från 2017 års bokslut.

Det fanns en serie som hette Eerie Indiana, i första avsnittet så handlade det om en dam och hennes söner som vill visa sina Foreverware produktederas version av Tupperware, men helt normalt är det nog inte, se själva

Gå till länken nedan om ni vill se avsnittet 

https://www.dailymotion.com/video/x6f5iyg

En Artikel Av Antoine ”Anton” Humblot Holm

Antoine Om Harley Davidson Motorcycklar

Lyssna på detta om ni vill medans ni läser om Harley Davidson 

Harley Davidson Motorcycles

Harley davidson logo.jpg

Bildresultat för harley davidson

Harley-Davidson (HD) är ett amerikanskt motorcykelfabrikat grundat 1903 av William Harley och bröderna Walter, William och Arthur Davidson i Milwaukee i Wisconsin.

Historia

Det var Harleys konstnärliga Aunt Janet som designade Harley-Davidson-loggan på tanken. Första gången den målades var med guldinramade röda bokstäver på en pianosvart tank. Harley hamnade först i firmanamnet efter en överenskommelse med bröderna Davidson, detta för att Harley skulle stanna kvar i firman. Med hjälp av en effektiv marknadsföring konkurrerade man ut andra märken, och överlevde bägge världskrigen och depressionen.

1969 övertog AMF, American Machine and Foundry företaget och drev det i ett tiotal år, vilket var en nedgångsperiod både avseende kvalitet och försäljning. 1981 köpte 13 personer i företagsledningen loss företaget från AMF i ett försök att vända trenden. Det gick dock trögt, allt färre motorcyklar såldes, och inom ett år tvingades man avskeda 1 800 av företagets 4 000 anställda.

Evolutionmotorn utvecklades 1984 och efter ytterligare ett konkurshot så skedde en nystart. Man höjde kvalitén samt ändrade om i ledningen och i marknadsföringen efter japansk modell. Med hjälp av en samtida MC-boom i hela världen så blev det “nya” Harley-Davidson en framgångssaga svår att kopiera.

År 1986 tillverkades 22 000 Harleys och 2006 tillverkades 352 000. Idag sker slutmonteringen av motorcyklarna antingen i Kansas City eller York. De berömda fabrikslokalerna i Milwaukee på Juneau Avenue är idag renoverade och används till utbildningslokaler för mekaniker och handlare.

Användning

Harley-Davidsons motorcyklar är kända för sina klassiskt designade motorcyklar och sitt motorljud. Somliga MC-klubbar kör uteslutande Harley-Davidson.

Motorcykelfabrikatet Buell bygger tävlingsinriktade motorcyklar med motorer från Harley-Davidson. Harley-Davidson motorer används också av en rad kommersiella tillverkare av choppers och custom motorcyklar såväl som av privatpersoner som bygger sina egna choppers och customs.

Harley-Davidson motorkonstruktioner har efterliknats av flera japanska tillverkare, inte nödvändigtvis för dess prestanda eller pålitlighet utan snarare för sin karaktär som tilltalar en publik där motorcykeln är en del av deras livsstil.

Teknologi

En unik och typisk detalj i Harley-Davidsons motorer är “the V-twin” med kort vevaxel. Cylindervinkeln är ofta 45 grader och vevaxeln har bara en drivpinne. Båda vevstakarna drivs därmed från samma punkt på vevaxeln. Resultatet blir en ojämn eller haltande tändföljd. Jämfört med en 0 graders radmotor som får en naturligt jämn tändföljd så får Harley-Davidson motorn på detta sätt sin karaktär vad beträffar ljud och vibrationer.

Harley-Davidsons avgassystem är dessutom ofta odämpade vilket annonserar dess närvaro. Detta kan i vissa sammanhang anses störande och många gånger skakar det igång tjuvlarm på parkerade bilar. Det annonserande ljudet anses emellertid också bidra till att Harley-Davidsons har bättre säkerhetsstatistik än många andra tystare typer av motorcyklar.

Harley-Davidson motorcyklar anses vara mekaniskt mindre pålitliga än många populära Japanska motorcykelmärken. Denna skillnad är förmodligen inte unik för Harley-Davidson utan snarare baserad i en generell teknisk kulturskillnad mellan USA och Japan, vilket också kan observeras i konstruktion och tillförlitlighet av bilar och många andra konsumentprodukter.

Tillsammans med svensk-italienska-tyska Husqvarna och Triumph är Harley-Davidson ett av världens äldsta motorcykelmärken.

Modeller

Harley Davidson har idag sex modellfamiljer: Touring, Softail, Dyna, Sportster, Vrod och Street. Modellerna känns igen på bland annat olika ramar, motorer och fjädring.

Skapad Av Antoine ”Anton” Holm 

Bildresultat för biker

 

Antoine Om Brasiliansk Jiu-Jitsu (kampsport)

Brasiliansk Jiu-Jitsu

Bildresultat för jiu jitsu

 

Brailiansk jiujitsu (BJJ) är en brasiliansk kampsport utvecklad ur judo som i sin tur utvecklats av Jigoro Kano ur den traditionella japanska jujutsun. Brasiliansk jujutsu kallas även BJJ. Gracie Jiu-Jitsu (GJJ) kallas en mer ursprunglig variant som till skillnad från andra grenar av BJJ inte primärt för sig som en tävlingssport utan har självförsvar och verklig kamp som huvudsaklig inriktning. I GJJ tränar man även försvar mot slag och sparkar, vapen etc, vilket saknas i de flesta andra grenar.

Historia

Den brasilianska varianten av jujutsu är grundad av den brasilianska familjen Gracie. Från Kodokan Judo (Kano Ryu Jiu-jitsu) lades grunden av Jigoro Kano och Maeda Mitsuyo till vad som idag kallas brasiliansk jiu-jitsu.

Jigoro Kano

Bildresultat

Maeda Mitsuyo 

Bildresultat för Maeda MitsuyoMaeda Mitsuyo 

1915 flyttade Maeda till Brasilien där han blev känd som “Conde Koma”, Stridens Greve. Carlos Gracie (numera kallad Carlos Sr.) började träna hos Maeda som 14-åring, ett sätt för Maeda att tacka Gestao, Carlos far, för all den hjälp han givit japanska invandrare.

Carlos Sr.

Bildresultat för Carlos Gracie

När Carlos blev lite äldre hade en ny typ av tävlingar spridit sig, Vale tudo. Carlos började tävla och mötte vem han än fick, oberoende av storlek och viktskillnad. Han förlorade inte en match. När han slutade tävla i Vale tudo, började han coacha sina yngre bröder, Oswaldo, Gastado, Jorge och Helio Gracie.

Maeda åkte slutligen tillbaka till Japan men Gracie-familjen fortsatte att utveckla sin jujutsustil. 1925 öppnade den första Gracie Jiu-Jitsu-klubben i Brasilien. Helio Gracie, den minste och yngste av bröderna fortsatte att utveckla teknikerna och dess tillämpningar. I dag, nästan 100 år efter att Maeda kom till Japan, är Gracie-familjen känd för sin stil, skicklighet och resultat inom grappling, jujutsu och NHB / MMA.

I Europa slog BJJ inte igenom förrän de tidiga Ultimate Fighting Championship, 1993 och framåt, då Royce Gracie (Helios son) besegrade många större, tyngre och starkare fighters med sin Gracie Jiu Jitsu. Folk började då inse att man måste kunna någon form av grappling för att kunna anse sig vara en bra fighter och att markkamp var viktigt.

 

Brasiliansk Jiu-Jitsu i Sverige

Svensk BJJ:s historia började 1996, då Alexandre Paiva med flera höll det första BJJ-seminariet på svensk mark efter inbjudan av sin elev Leif Hermansson som tidigare besökt hans klubb Alliance i Rio de Janeiro sommaren 2006 för 2 månaders intensiv träning. Platsen för detta seminarium var Leifs klubb Täby Budoklubb, numera Combat Academy, som än idag huserar landets äldsta BJJ-verksamhet. Året efter öppnade Rikard Andersson vad som möjligen är Sveriges näst äldsta BJJ-klubb och den första med enbart BJJ på schemat. Dessa klubbar följdes senare av bland annat Peter Blackwell och Christian Kennedy Grandi. Idag har organisationer som CHOKE BJJ, Alliance BJJ, Fightzone, Yamasaki Academy, Hilti BJJ, Team Brasa (före detta Master Team), Gracie Barra Sweden och Straight Blast Gym Sweden börjat växa rejält och en hel del Mundial (VM) vinnare huserar inom dessa organisationer, och detta tillsammans med tävlingar såsom Scandinavian Open, Exhale BJJ Championships etc gör att sporten är på frammarsch även i Sverige. BJJ är en av de mest centrala kampsporterna inom MMA (Mixed Martial Arts) och BJJ-fighters från Sverige har även tävlat i med framgång inom MMA, till exempel Rikard Andersson, Anders Thelin, David Bielkheden, Diego Gonzalez, Richard Bohlenius, Christian Dellevåg, och David Lejenäs.

Stilen

BJJ består till största delen markkamp, det vill säga brottning med lås och strypningar (submissions), eller newaza, men inkluderar även nedtagningar. BJJ innehåller inga typer av slag eller sparkar, även om den effektivt kan användas i kombination med dessa. Den s.k. Gracie Jiujitsu innehåller dock såväl slag och sparkar som försvar mot dessa. Väl på marken handlar det om att få en fördelaktig kontrollposition på din motståndare, varifrån du kan genomföra ett ledlås eller en strypning. I ett underläge försöker du återta en kontrollposition eller nå en mer neutral position. Vanliga positioner är side control, mount, guard och back mount.

Teknikerna är utformade på ett sådant sätt att ge största mekaniska fördel, exempelvis genom att använda positioner där du har bättre kontroll, rörlighet, balans, styrka eller hävarm. Det finns vanligen flertal kontringar på en och samma teknik.

Ett träningspass brukar innehålla uppvärmning, teknikträning, sparring och/eller fysträning. De flesta klubbar kör mer sparring och fys än andra jiujitsu-stilar i Sverige. Det finns dock skillnader mellan de olika klubbarna.

Man tränar både med och utan dräkt (gi). Det finns sex olika grader av bälten, vanligen används även streck för att indikera hur långt man är på väg till nästa bälte. Rött bälte innehas endast av ett fåtal personer i världen så som medlemmar i familjen Gracie samt några andra pionjärer inom sporten). Barn under 16 har fler färger, då man enligt såväl CBJJ och CBJJO som IGJJF inte får gradera sig till blått förrän vid 16 års ålder.

Det tar förhållandevis lång tid att gradera sig inom BJJ då kampsporten är mycket krävande. Stor vikt läggs vid tillämpning av tekniker (i exempelvis sparring eller situationsbaserad sparring) snarare än korrekt utförande. I regel tar det cirka två år att erhålla den första graderingsnivån (blått bälte).

I tävling är det förutom indelning på bälten även viktklasser, klasser för juniorer tillämpas också. Beroende på nivå finns det tekniker som är otillåtna beroende på högre skaderisk. Match vinns genom poäng, submission eller avbrott från domare.

Bälten 

Bältesnivåer

VitBJJ White Belt.svg

BlåBJJ Blue Belt.svg

LilaBJJ Purple Belt.svg

BrunBJJ Brown Belt.svg

SvartBJJ BlackBelt.svg

RödBJJ Red Belt.svg

 

Jiu-JIutsu Videor
https://www.youtube.com/results?search_query=jiu+jitsu+

 

Bildresultat för Jiu-Jitsu

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Humblot

Antoine Om Guillotine

Guillotine

Bildresultat för guillotine)

Giljotin (franska guillotine) eller fallbila är ett avrättningsverktyg som introducerades i Frankrike 1792 i samband med den franska revolutionen (skräckväldet). En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen och offret dör omedelbart.

Giljotinen var inte en helt ny uppfinning då olika sorters enklare fallbilor åtminstone sedan medeltiden har existerat före giljotinen men inte använts i samma skala. Giljotinen blev från franska revolutionen standardavrättningsverktyg i Frankrike och användes där sist 1977, i Tyskland 1966, i Schweiz 1940, i Sverige 1910


Joseph Guillotin

Giljotinen i Frankrike

Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade ett avrättningsinstrument som benämndes guillotine. De två kom efter experiment på djur och människolik fram till att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckvälde avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin. Vid skräckväldets höjdpunkt arrangerade man också massarkebuseringar, ibland med kanon. (Giljotinering var en för långsam metod för massavrättningar.)

Den sista offentliga avrättningen i Frankrike utfördes 1939 av Eugene Weidmann. Antalet avrättningar hade stadigt minskat i Frankrike fram till Vichyregimens tillträde 1940 som inledde en temporär ökning under andra världskriget då man även avrättade de första kvinnorna sedan 1800-talet. Efter kriget yttrade president De Gaulle sitt motstånd mot avrättningar av kvinnor, en uppfattning som senare presidenter delade och halshuggningar blev praxis endast i ett fåtal mycket brutala mordfall. 1977 giljotinerades Hamida Djandoubi som siste man i Frankrike och 1981 avskaffades dödsstraffet på initiativ av president François Mitterrand.

Namnet

Till en början kallades giljotinen bara för maskinen. Efter Ludvig XVI:s (franska Louis XVI) avrättning 1793 fick den namnet la louisette eller le louison, antingen efter kungen eller kirurgen som byggde den första maskinen. Det var inte förrän efter år 1800 som man för första gången började använda namnet giljotin, efter Dr. Joseph Guillotin. Detta är en av historiens ironier, då han var en av få dödsstraffmotståndare i dåtidens Frankrike. Han såg sitt förslag om införande av mekanisk avrättning som ett steg på vägen till att helt avskaffa dödsstraffet. I Tyskland använde man namnet Fallbeil (svenska: fallbila) istället för giljotin.

En Artikel Av Av Antoine ” Anton” Humblot

Antoine Om Samurajen

Samurajen

Bildresultat för samurai

”Samuraiens väg återfinns i döden. Meditation om oundviklig död bör utföras dagligen. Varje dag när ens kropp och sinne är i fred, bör man meditera om att bli riven av pilar, gevär, spjut och svärd. Bärs bort av brinnande vågor. Slängas in i en stor eld. Att bli slagen av blixten, skakas till döden av en stor jordbävning. Faller från tusen-fots klippor, dör av sjukdom eller begår seppuku vid sin mästares död. Och varje dag, utan att misslyckas, bör man betrakta sig som död. Detta är substansen av Samuraiens väg.”

Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (700–1800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.

Heder Och Annat

Bushidō

Bildresultat för Bushidō

Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.

Citat

”Enligt vad en av de äldste sade, att slåss mot en fiende på slagfältet, det är som som en hök som tar en fågel. Trots att den träder in i en flock av tusen av dem, känner den ingen uppmärksamhet åt någon fågel än den som den först märkte.”

”Även om huvudet plötsligt skulle skäras av skulle krigaren kunna göra ytterligare en rörelse med säkerhet. Med krigiskt värde, om man blir som ett hämndigt spöke och visar stor beslutsamhet, trots att huvudet är avskuret, borde han inte dö.”

”När man har fattat ett beslut att döda en person, även om det kommer att bli mycket svårt att lyckas genom att fortsätta rakt fram, kommer det inte att tänka på att göra det på en lång rondellväg. Hans hjärta kan släcka, han kan sakna sin chans, och i stort sett kommer det inte bli någon framgång. Samurajens sätt är ett av omedelbarhet, och det är bäst att attackera med huvudet först.”

Seppuku

Bildresultat för Seppuku

Seppuku (切腹, används i skrift) även kallat harakiri (腹切り, används i tal), är en traditionell japansk självmordsmetod, varigenom en samuraj av hänsyn till sin heder (jämför bushido) tillfogar sig själv ett djupt knivhugg i magen följt av att en medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det var framförallt män som innehade samurajvärdighet, medan samurajkvinnor sedvanligen stötte en kortare dolk i halsen. Ett av de viktigare syftena med halshuggningen var att dölja den fruktansvärda smärta som medföljer denna procedur, det viktigaste för en samuraj var trots allt att visa mod i döden samt att inte visa smärta eller ångest, något som för de flesta var omöjligt. Seppuku utförs i en speciell ordning. Med den korta wakizashin sprättade samurajen upp sin mage, först vågrätt, sedan lodrätt. Han kunde också få huvudet kapat. Medhjälparen, kaishakunin, stod beredd att hugga in. Kunde man så var det fritt fram att själv skära av sig huvudet.

Historia

Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller som tilldelades förläningar då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.

Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.

År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Tokugawa-perioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.

Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877.

Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847-1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara. De kvinnliga samurajernas kamp är en av historiens bäst bevarade hemligheter.

Beväpning

Den klassiska beväpningen för samurajen är två svärd, ett långt och ett kort, tillsammans kallat daisho (vilket betyder stort och litet). Det långa svärdet, katana var förbjudet för icke-samurajer att bära. Detta svärd sades innehålla samurajens själ, och skulle hanteras med vördnad och respekt. Wakizashi, det kortare svärdet, kunde bland annat används för att begå seppuku, ett rituellt hederssjälvmord. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. Bågens väg finns kvar än idag, men nu som en kampkonst, kyudo, i Japan.

Andra vapen som samurajen använde var nodachi; ett ”fältsvärd” som var längre och tyngre än katanan och som var nästan omöjligt att använda när man satt till häst. Tanto var samurajens dolk; den kunde vara mycket avgörande vid tvåmansstrider. Ett annat vapen var naginata som kan beskrivas som ett svärd fastsatt i änden på en stång.

Vapen

Katana

Bildresultat för katana

Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, cirka 90–120 cm långt (en längd på tre till fyra shaku, där en shaku är ungefär 30,3 cm), med en klinga på 60–90 cm (två till tre shaku), i västvärlden även kallat samurajsvärd. Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder “långt svärd”. Den krökta formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Krökt klinga ser man på ryttarsvärd från hela världen och underlättar hugg från hästryggen samt minskar risken att svärdet fastnar och slits ur ryttarens hand. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daishō. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.

Rustning

Bildresultat för samurai gear

Ursprung

Tōseigusokun utvecklades ur de tidigare rustningstyperna haramaki och dōmaru, som var anpassade för krigföring på fot. Tillverkningsmetoderna var modernare, bland annat fästes plattorna i gusokun ihop med hjälp av gångjärn. Visst inflytande från europeiska rustningar kan också noteras. Namnet tōseigusoku betyder på äldre japanska “modern rustning”, men kom att bli i stort sett synonymt med samurajrustning längre fram.

Konstruktion

Itazane

Medan den äldre rustningstypen dōmaru var uppbyggd av små läder- eller metallplattor (kozane) sammanbundna med trådar i varje sida, byggdes gusokun upp av avlånga metallplattor (itazane). Detta underlättade tillverkning men minskade samurajens rörlighet, vilket förklarar att denna metod började användas först när soldaten i högre grad blev hästburen. Samtidigt är itazanekonstruktionen tåligare.

Chōtsugai

För att förhindra att rustningen blev alltför stel eller svår att i- och avklädas, ledades rustningen med hjälp av enkla gångjärn (chōtsugai). Antalet leder varierade mellan 2 och 6. Rustningarna kategoriserades ofta efter antalet leder, vanligast förekommande var 2 och 5.

För att skydda bättre förlängdes rustningen jämfört med dōmarun. Förlängningen gjordes oftast i enklare material eller med enklare metoder, till exempel med stora metallplattor. Dessa kunde utsmyckas i enlighet med bärarens smak och stil.

Erimawashi, kobire

Gattari, ukezutsu, machiuke

Under sengoku-tiden ökade antalet trupper på slagfälten, och för att urskilja vilken fraktion eller vilket förband en officer tillhörde försågs han med en slags stridsflagga. Gusokun hade fästen för “flaggstången” på ryggen.

Kogusoku

Detta “underställ” skyddade armar, ben och andra delar av kroppen som inte täcktes av rustningen. Genom “lillrustningen” slapp dessutom bäraren att känna den tunga och hårda rustningen direkt mot huden.

Kabuto

Hjälmen skyddade huvud och ansikte. Under sengoku-tiden gjordes stora tekniska framsteg inom hjälmtillverkningen, men även förenklingar som verkade i motsatt riktning. Samurajens hjälm smyckades ofta rikligt. Se vidare separat artikel.

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm

Antoine Om Ninjas

Ninja 

Bildresultat för ninja

Ordet ninja (忍者, jap. ‘dold person’), som består av orden nin och sha/ja, är japanska och kan översättas till “dold person”. Ordet används som benämning för individer som praktiserar ninjutsu. Andra vanliga benämningar som använts historiskt är: shinobi no mono (忍びの者), Iga no mono(伊賀の者, jap. person från provinsen Iga) och Koga no mono (甲賀の者, jap. person från provinsen Koga). (忍者) En alternativ tolkning av ordet ninja är “en person som uthärdar” men detta är sekundärt eftersom översättningen snarare blir “en person som döljer” [underförstått sitt lidande]. Termen innebar i första hand en funktion än en speciell typ av krigare (jämför “vaktpost”.) En ninja kunde således vara en helt vanlig soldat, som beordrades att spana på fienden eller en spion som aldrig satte sin fot på slagfältet. Populärhistoriker som Stephen Turnbull vill göra skillnad på “professionella ninja” och tillfälliga ninja med detta är en anakronistisk analys enligt akademiska forskare såsom professor Karl Friday vid University of Georgia.

Under tiden för de stora inbördeskrigen (sengoku jidai) i Japan utvecklades Iga (i nuvarande Mie-prefekturen) och Koga (nuvarande Shiga-prefekturen) till viktiga centra för “ninja”-aktiviteter. Båda dessa regioner var svårtillgängliga och glesbefolkade och styrdes av ett flertal mindre ledare medan övriga regioner kontrollerades av “länsherrar” daimyo med mer betydande ekonomisk makt. Trakten var även hemvist för många invandrare från dåtidens Korea och Kina. Med sig förde de kontinentens kultur, religion och tekniska framsteg. Området var ovanligt rikt på tempel och heliga platser, vilket medförde tät trafik av tillbedjare, munkar och eremiter. Inte långt ifrån ligger Kyoto, det gamla Japans administrativa säte där även kejsaren bodde och verkade, och Japans livsnerv, Tokaido-vägen, mellan Edo(nuvarande Tokyo) och Kyoto sträcker sig även genom området. De samurajer som bodde där (kallade jisamurajer av historiker) slöt sig samman i mindre klaner och skyddade sig mot utomstående genom att förlägga sina byar på otillgängliga ställen, ofta skyddade av enkla fortifikationer. De fokuserade av uppenbara skäl på småskaliga krigsaktiviteter och var ofta tvungna att alliera sig med utomstående, mer inflytelserika klaner. Med tiden blev de kända för sin skicklighet i gerillakrigföring och spionage och detta ledde till att daimyō från andra provinser började använda dem (eller satte upp motsvarande enheter) i sina egna arméer. Detta var grunden för myten om “ninja”-banden från Koga och Iga.

Det finns ingenting som tyder på att det skulle varit skamligt att fungera som ninja. Att använda spionage, “fula trick” och bedrägeri var något som alla krigsherrar gjorde under tiden, inte minst Japans mest berömda shogun Tokugawa Ieyasu. Ninjutsu var heller inte hemligare än någon annan Bugei Juhappan (de 18 eller fler stridskonster en samuraj förväntades behärska), men när tiderna blev fredligare var ninjutsu inget man fördjupade sig i för att återknyta till gamla “ärofulla” tider. De alltmer byråkratiserade samurajerna som fortfarande tränade specialiserade sig på duellerande, främst i formen av kenjutsu och iaijutsu (se kendo och iaido) och ninjutsu med flera gamla arter föll mer och mer i glömska. Enligt Karl Friday är det inte troligt att det fanns stridsskolor (ryuha) specialiserade på ninjutsu, även om det inte var ovanligt att ninjutsu ingick som del av träningen.

Kläder, Vapen och Annat

Kläder


Svärd

Ninjato Svärdet

Bildresultat för ninjato sword

Svärdet ska ha haft en eller flera av följande karakteristika:

Svärdet ska ha varit något kortare än ett samurajsvärd för att vara effektivare vid överraskning och i trånga utrymmen.

Svärdet ska ha varit rakt eftersom det varit för dyrt för ninjor att använda böjda svärd.

Svärdets skida ska ha varit längre än svärdet för att ge sken av att svärdet var längre.

Svärdets skida ska ha kunnat användas som blåsrör.

Svärdets skida ska ha kunna användas som snorkel när ninjan befann sig under vatten.

Svärdet ska ha haft en kraftig och stor parer-platta för att kunna användas som verktyg vid klättring och dylikt.

Ett svärd med detta namn ska ha brukats inom fäktsskolan Togakure-ryu.

Knivar

Tanto Kniv

Tanto kniven var en liten kniv som ninjas använde

Kast Vapen

Dessa saker var inga vapen utan dom användes som distraktion för att kunna överraska fienden dom kunde användas ibland som vapen genom att täcka toppen med gift eller nåt annat men för det mesta användes dom bara som distraktion 

Kast Stjärnor
(Shuriken)

Picture of Khoga Ninja Seven Point Sure Stick Throwing Star

Kast Knivar
(Kunai)

Pilar

Picture of Black Throwing Spikes

Klättrings Utrustning

Klättrings Krok

Picture of Ninja Carbon Steel Folding Grappling Hook

Klättrings Fot Spikar

Klättrings Hand Spikar

Picture of Ninja Shuko Climbing Hand Claws Set

Fällor

Tashibishi Caltrops

Dessa spiktyper la man eller slängde man på marken så att fienden skulle sluta jaga en men också skada deras fötter

Kolla in https://allninjagear.com för mer coola Ninja grejer

Videor

 

Läs om Samurajer tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/wp-admin/post.php?post=8594&action=edit

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm

 

Antoine Om Tatueringar

Tatuering

Tatuering innebär en beständig, ofta permanent, målning av huden genom penetration av nålar doppade i färg, en form av body art.

Ordet tatuering kommer från polynesiska. Denna teknik kallades tatau, som senare blev tatuering eller Tattoo. I denna teknik tog man djurben och spetsade dessa till vassa kamliknande nålar som man doppade i bläck och sedan slog in i huden med en liten benhammare. Men tatuering har funnits i tusentals år i många kulturer runt om världen. Efter att de tidiga europeiska kulturerna övergått till kristendom var det i västvärlden nästan uteslutande sjömän och kriminella som bar tatueringar, fram till dess att det åter blev ett mode på 1980-talet. Den mest spridda formen av tatuering är den som utvecklades i Polynesien, och som upptäcktes av James Cooks expeditioner samt spreds över världen med sjömän.

Yakuza

Bildresultat för yakuza

Tatueringar, en gång i tiden använda som bestraffning, är en mycket populär konstform bland yakuzan i Japan. Traditionellt sett skulle en yakuza genomgå tatueringsprocessen på det gamla viset: ett knippe nålar doppade i bläck trycks in i huden för hand. Denna mycket smärtsamma process ses som ett styrkeprov. Än idag är det populärt bland många yakuzamedlemmar med stora, grafiska, ofta färgglada tatueringar typiska för den japanska tatueringskonsten. Tatueringar i allmänhet, och stora sådana i synnerhet, ses dock ned på av många i Japan som en del av den organiserade brottsligheten, och det är nästan alltid förbjudet för personer med stora, grafiska tatueringar att komma in till en onsen. Detta passar dock också in i yakuzans syn på sig själva som “samhällets utstötta”, något man är stolta över.

Risker

Det innebär en hälsorisk att tatuera sig eftersom det enligt Socialstyrelsen innebär att kroppens skydd (hud och slemhinnor) penetreras. Detta kan leda till att bakterier kommer ner i djupare hudlager och orsaka infektioner. Det finns även risk för allergi, vanligen nickelallergi, och allergiska reaktioner på tatueringsfärg. Tatuering i munhålan kan medföra skador på tänder och vävnader. Bestående hudskador i form av ärrbildningar kan uppstå. Vid vissa sjukdomstillstånd eller medicineringar är det direkt olämpligt att tatuera sig, varför man alltid bör kontakta läkare om man är tveksam.

I en studie av kemikalieinspektionen 2010 undersöktes tatueringsfärger och deras eventuella innehåll av 40 hälsovådliga ämnen. Endast fem färger var utan anmärkning.

De flesta märken av tatueringsfärgen har testats och sedan januari 2014 skall alla studior ha ett register över vilka fabrikat de använder, och vilka färger som är godkända. Som kund har man rätt att begära ut en lista vid tatueringstillfället med fabrikat, nyans och serienummer på just den färg som använts. Sverige har ganska hårda krav jämfört med andra länder och vissa färger har anpassats av tillverkarna för att klara kraven. Om man är känslig mot pigment skall man undvika främst rött och gult, vilka har visat sig vara de färger som man oftast reagerar mot. Man kan göra ett pricktest hos tatuerare, och avvakta eventuell reaktion, för att kontrollera att man inte är överkänslig för en viss färg. Färger idag är mycket bättre än för bara 5-6 år sedan, och så länge studion arbetar enligt miljö- och hälsokontorets regler för “Steril miljö”, och har utbildning och yrkeserfarenhet, kommer tatueringen att läka som ett vanligt öppet sår inom 1-2 veckor. Lika viktigt som att välja en seriös tatuerare är att själv sköta om sin tatuering genom att hålla rent och smörja med fuktgivande parfymfri salva till exempel “Helosan”, för att förhindra att små skinnskorpor ej torkar och lossnar. Om skorporna lossnar tar de med sig pigmentet. Helosan är även antibakteriellt, men man måste tvätta bort den gamla salvan innan man smörjer på ny, cirka 3 gånger/dag tills tatueringen läkt. Även Bephanten rekommenderas ofta, den salvan är fetare men den som är överkänslig mot animaliska fetter kan få klåda av denna. Seriösa tatueringsstudior erbjuder ofta efterkontroll cirka 2-3 veckor efter tatueringstillfället. Eventuellt kan vissa linjer eller färgytor behöva en extra omgång senare. För att sköta sin tatuering ska man inte sola, bada eller hårdträna direkt efteråt, samt använda rena sängkläder, tvätta mellan smörjningarna och inte klia.

Så tänk ordentligt innan du skaffar en eller flera

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm