Kategoriarkiv: Historiska händelser

Antoine Om LARP (Live Action Role Play)

L.A.R.P

Live Action Role Play

Live Action Rollspel

Dados 4 a 20 caras trans.png

Levande rollspel eller Lajv även kallad LARP , Live Action Role-Playing) är en teaterliknande hobbyverksamhet som har uppstått ur rollspelshobbyn men som numera är en fristående hobby.

I levande rollspel försöker varje deltagare åskådliggöra en påhittad person, kallad rollperson, roll eller figur, i tal och uppförande. Levande rollspel skiljer sig från vanligt rollspel (bordsrollspel) genom att man använder rekvisita och fysiskt agerar vad rollpersonen gör, och från exempelvis improvisationsteater genom att agerandet normalt sker utan annan publik än andra deltagare.

Utövande

Arrangörernas förarbete

Ett lajv anordnas av en eller flera arrangörer som arbetar ideellt eller (ovanligt) kommersiellt. Ofta är en eller flera ideella föreningar involverade i att arrangera ett lajv. Ett lajv försiggår normalt på en bestämd plats – lajvområdet – som kan vara en lokal eller ett avskilt område utomhus, och under en bestämd tid, som kan variera från ett par timmar upp till en vecka (det finns även lajv som har varat i över en månad).

Arrangörerna bestämmer vilken miljö lajvet ska utspelas i, skriver de fiktiva ramarna för denna miljö, marknadsför och budgeterar, ordnar eventuella tillstånd, scenografi och rekvisita samt tillhandahåller vatten, toaletter, sjukvård och i vissa fall även mat. Arrangörerna antingen skriver rollerna till lajvet och låter spelare söka eller låter spelarna skapa roller efter arrangörernas ramar och riktlinjer, som i så fall skickas in till arrangörerna för feedback och integration med andra roller.

På de flesta lajv krävs ett ganska omfattande förarbete även av spelarna. Som spelare ansvarar man för och bekostar sin egen personliga utrustning (kläder och övrig rekvisita). Endast ett fåtal lajv har tillhandahållit personlig utrustning till spelarna. Spelaren läser på spelets fiktion, utformar sin figur och tar kontakt med andra spelare för att bygga upp rollens nätverk.

Spelarnas förarbete

På de flesta lajv krävs ett ganska omfattande förarbete även av spelarna. Som spelare ansvarar man för och bekostar sin egen personliga utrustning (kläder och övrig rekvisita). Endast ett fåtal lajv har tillhandahållit personlig utrustning till spelarna. Spelaren läser på spelets fiktion, utformar sin figur och tar kontakt med andra spelare för att bygga upp rollens nätverk.

Spelet

Under lajvet talar och uppför sig deltagarna i enlighet med sin roll i samklang med andra figurer, och med fiktionen. De flesta händelser är inte styrda, utan får utvecklas spontant efter deltagarnas val. Ibland förekommer dock förberedda händelser där de initiativtagande spelarna är införstådda med arrangörens intentioner. Händelser som inte kan ageras fullt ut, främst strid eller magi styrs ofta av förutbestämda regler som att man slåss med mjuka latexvapen istället för riktiga, eller att spelarna får instruktioner innan lajvet om hur de ska reagera på olika typer av magier.

Kulturell betydelse

För många utövare av lajvhobbyn är förberedelserna lika viktiga som spelet. Många har via hobbyn fått intresse för olika hantverk, och dessa kan bli minst lika viktiga som den sociala aspekten. Man syr kläder, tillverkar diverse utrustningsdetaljer och läser faktaböcker i jakt på uppgifter som kan göra rollen ännu mer levande. På flera håll har hela byar byggts.

Att skapa och leva ut olika kulturer är ett annat viktigt inslag i lajvande. Lajv erbjuder en möjlighet att se hur människor reagerar på och i andra kulturer och samhällsskick, och få distans till den egna kulturen.

Organisation

Formell organisation

I Sverige är riksorganisationen Sverok den största samlande intresseorganisationen för föreningar som ägnar sig åt olika former av spel, däribland levande rollspel. Det finns lokala lajvföreningar i de flesta större städer, och det går att få kontakt med dessa via Sverok.

Informell organisation

En bra introduktion till levande rollspel är att ta kontakt med en grupp lajvare, och be att få följa med dem till något arrangemang. Många lajv kräver också att man åker som grupp till ett lajv, till exempel som ett adelsfölje, krigartrupp eller vad det än må vara. Ibland organiseras en lajvgrupp av en förening, men det är betydligt vanligare att ett kompisgäng som brukar åka på lajv tillsammans bildar en förening för att lättare kunna göra det.

Historia

Levande rollspel anses ha uppstått som fenomen i Sverige ungefär samtidigt i Gävle, Rättvik och Sollentuna under första halvan av 1980-talet. Föreningen Gyllene Hjorten – från vars kampanjvärld Erborigien en lång rad lajv, skivor, handböcker, sångböcker och romaner härrör – uppstod på 1980-talet och har den troligtvis äldsta, fortfarande aktiva lajvkampanjen. De första lajven tillhörde fantasygenren. Exempel på lajv med deltagare från hela mellansverige: Blå Bergen 1992, Serfaldin 1992 och Ariannas bröllop 1993.

1994 förändrades den svenska lajvscenen med Trenne Byar, det första svenska storlajvet. En mindre, relativt oerfaren, grupp hade visat att det var möjligt att skapa storlajv för uppemot 1000 deltagare. Många kände sig kallade och under mitten av 1990-talet arrangerades Vita Lunden, Nyteg och Högting, storlajv som samlade stora delar av lajvsverige och helt dominerade lajvscenen.

Allt var dock inte reguljär fantasy. Den Lovecraftinspirerade Gyllenstiernakampanjen fick till exempel stor uppmärksamhet under 90-talets mitt. Utvecklingen gick i två riktningar, en stor grupp fortsatte att arrangera fantasylajv med allt bättre organisation. Den kvantitativt mest framgångsrika föreningen av den arten är antagligen Enhörningen som specialiserat sig på stora, nybörjartoleranta lajv med gles fiktion. Andra har sökt bryta ny mark med science fiction-uppsättningar som Carolus Rex och Röd Måne, såpalajv, mindre fantasylajv med tät fiktion som Lyktsken, teatersatsningar som Hamlet, multikonstverk som Futuredrome eller politiskt orienterade uppsättningar. Den postapokalyptiska genren har under mitten av 2000-talets första decennium blivit vanligare, med arrangemang som Solnedgång.

Terminologi

Ordlista

Live/lajv – Stavningen av förkortningen har varit omtvistad. Den ursprungliga stavningen, Live kommer av engelskans Live Action Roleplaying men för att särskilja begreppet från live i till exempel livespelning och för att undvika missförstånd med liv i bestämd form användes ofta versalt “L” eller lajv som försvenskning av “Live”. Stavningsformen lajv spreds bland annat genom fansinet Strapats som från och med nummer 39 (oktober 1996) använde denna form.

Kampanj – En kampanj är en serie av lajv som hänger ihop på något sätt, oftast genom att de utspelar sig i en gemensam fiktiv värld.

Fiktion – Fiktionen är den påhittade miljö och de förutsättningar under vilka lajvet utspelar sig. Mängden bakgrundsmaterial som tillhandahålls av arrangörerna kan variera

Vision – Visionen är arrangörens idé med lajvet. Vilken känsla vill arrangören förmedla till spelarna? Vad vill arrangören att spelarna ska få uppleva? Vilket budskap vill arrangören få ut till spelarna?

Genrer

I likhet med litteratur och film kan lajv delas in i olika genrer baserade på vilken miljö lajvet utspelas i och vad handlingen kretsar kring.

Fantasy-lajv (som indelas i high och low fantasy beroende på mängden övernaturliga inslag. Högting är ett exempel på high fantasy medan Nyteg var low fantasy.

Historiska lajv. Exempelvis trettioåriga kriget-lajvet 1632 eller forntidslajvet Solgudens Gåva.

Nutidslajv, som kan spelas både i ett slutet rum eller i offentligheten, vilket betraktas som kontroversiellt av många inom lajvrörelsen.

Efter katastrofen-lajv (post-apokalyps).

Science fiction-lajv.

Vampyrlajv. Ofta baserade på rollspelet Vampire av förlaget White Wolf.

Festival-lajv. Gränsen mellan festival, happening och levande rollspel är inte alltid klar. Futuredrome var ett uttalat festival-lajv.

Politiska lajv. Arrangörerna försöker synliggöra eller propagera för en politisk åskådning.

Steampunk-lajv. 1800-talsinspirerad lajvgenre. Kan vara både low- och highfantasy. Kan också vara post-apokalyptiskt och politiskt.

Andra indelningsgrunder

Utöver genrerna finns det många andra sätt att klassificera lajv, till exempel efter vilken ambitionsnivå arrangörerna och deltagarna har, vilken typ av stridssystem som används eller andra faktorer.

Bofferlajv kan användas för att beskriva alla arrangemang där boffervapen används, men även snävare för att beskriva lajv vars hela syfte är att deltagarna får leka krig med sina vadderade vapen.

Blankvapenlajv är då vapnen huvudsakligen används som rekvisita. Oftast undviks strid helt, men ibland finns förutbestämda system för att avgöra vem som vinner en strid. Till exempel så kan man ge vapnen olika styrkor, så att en person med vapen A alltid vinner över en person med vapen B.

Bylajv. Ett lajv som utspelar sig i en by. Vanligen i Low-Fantasy-genren. Kända bylajv är Lyktsken, Kampen i ringen, Dimbros fäste samt 2005 års version av Kastaria.

Krigslajv, där tonvikt läggs på rollspelande utifrån en krigssituation, och soldatlajv som påminner mycket om krigslajv, men där rollspelet har en överordnad position gentemot stridssimulering. Medan deltagarna på ett krigslajv i första hand koncentrerar sig på att få en simulerad strid att se snygg ut koncentrerar sig deltagarna i ett soldatlajv på att få miljön tiden före och efter striden att se ut och kännas så trovärdig som möjligt.

Äventyrslajv, där deltagarna ges tydliga uppgifter att lösa, exempelvis att hitta en skatt. Skillnaden mellan rollpersonens och spelarens färdigheter är i den här typen av lajv inte alltid solklar.

Stämningslajv. Där intriger är mindre centrala och stämningen på lajvet mer central.

LARP videor Youtube

https://www.youtube.com/results?search_query=larp

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

Antoine Om Glasögon

Glasögon

Glasögon är korrektionsglas eller skydd för ögonen bestående av slipat glas eller plast, som kan vara färgat eller ofärgat. Vanligtvis finns ett glas (det vill säga lins) för vartdera ögat och dessa är monterade i en glasögonbåge som hålls på plats av små plattor (sadlar) på näsryggen och skalmar som går bakom öronen.

Etymologi

Det svenska ordet “brillor” och det franska “besicles” stammar från ordet beryll.

 

Historia

Glasögonen antas ha uppfunnits i Venedig på 1200-talet. Linser av bergkristall hade då länge använts som synhjälpmedel, och det förekom även senare att linser i halvädelstenar, såsom beryll använts som synhjälpmedel.

Första gången glasögon omtalas i Sverige är i ett brev skickat mellan 1415 och 1463, då Johannes Hildebrand, munk i Vadstena skickade ett brev till biskopen i Linköping Knut Bosson (Natt och Dag) som han avslutar sålunda: Om Ni så önskar, vördnadsvärde Fader, så skicka mig också Edra brillor, som jag givit Eder, ty de äro ju sönderslagna. Ett annat och helt par skall jag icke försumma att sända Eder (översättning från latinet). I en kyrkomålning i Torshälla kyrka, målad på 1450-talet avbildas Abraham läsande en bok med en brilla framför ögonen.

Den äldsta typen av glasögon kallas nitbrillor. Två skaftade glasinfattningar sammanhålls av en nit. Redan på 1300-talet började man dock tillverka bågbrillor, i vilka glasinfattningarna förenas med en fjädrande båge, på samma sätt som senare tiders pincené. Bågbrillorna kom under 1500-talet att tränga ut de äldre nitbrillorna. Staden Nürnberg blev under 1500-talet en stor exportör av glasögon till hela Europa, en export som förblev viktig för staden ända fram till 1700-talet. I början av 1700-talet började man i England att förse glasögonen med sidoskalmar. Till en början slutade dessa vid tinningen med en rund ring eller platta. 1752 lanserade den brittiske optikern James Ayscough i London en typ av bågar med skalmarna förlängda med vertikala gångjärn. Under 1800-talet kom denna typ av ledade glasögon kallas herrbågar, medan glasögon mer raka skalmar benämndes dambågar. Båda typerna tillverkades in på 1900-talet.

1800 tog Dudley Adams patent på en metod att framställa ovala glasögonglas. Med detta bröts en nära 500-årig tradition med runda glas. I detta sammanhang var även fyrkantiga glas på tal, men några fullgoda glasögon av avvikande form blev inte möjliga förrän man i Frankrike lärt sig framställa symmetriskt cylinderglas 1813.

1754 flyttade den engelske instrumentmakaren Joseph Oakley till Stockholm, där han troligen introducerade den engelska glasögontypen med skalmar. Redan tidigare hade dock instrumentmakaren Daniel Ekström tillverkat glasögonbågar i Sverige. 1755 erhöll hans elev Anders Wahlbom rättigheter att inrätta fabrik för tillverkning av glasögonbågar. De äldsta bevarade glasögonen med skalmar är ett par silverglasögon med Adolf Fredriks monogram på etuiet, vilka enligt uppgift skall ha tillhört ärkebiskop Samuel Troilius. Under början av 1800-talet var det vanligt att glasögonbågar tillverkades av guldsmeder. På 1860-talet introduceras ridbågarna.

Olika typer av glasögon

Solglasögon

Bildresultat för SkyddsglasögonSkyddsglasögon

Glasögon kan bäras för att korrigera olika typer av synfel eller för att skydda ögonen från solstrålning (solglasögon), vid olika sporter (simhopp) eller vid diverse riskfyllda arbeten (skyddsglasögon).

 

Slipning av glas

För korrigering av synfel används sfäriska eller asfäriska glas. Glasögon kan slipas med flera fokalpunkter (brännvidder) till bifokala (två) eller trifokala (tre) glas.

Numera görs också progressiva glas. I dessa kan synskärpeavståndet varieras kontinuerligt; det vill säga det finns inte som i bifokala glas en skarv mellan de olika brännvidderna i glaset. Avståndet för skarpt seende kan därför ändras gradvis genom att man vinklar huvudet och på så sätt förflyttar ögats blickpunkt i linsen mot föremålet och får en ändrad fokalpunkt.

Glas med flera fokalpunkter eller progressiv slipning utförs normalt så att övre delen medger synskärpa på långt håll och den undre delen ger synskärpa på kort distans. Annat utförande kan förekomma för till exempel speciella arbetsställningar mot till exempel dataskärmar eller vid montagearbete över huvudhöjd.

Glasmaterial

Glas till glasögon brukar tillverkas av mineralglas eller plastglas. Egenskaper som eftersträvas är att glasen ska väga lite, vara reptåliga, ha bra avbildningskvalité, hålla sin form bra och vara estetiskt tilltalande (liten tjocklek, lite reflexer).

Bågmaterial

Glasögonbågar kan tillverkas av flera olika material. Oftast brukar man dela in bågarna i två olika kategorier: plast- eller metallbågar. Egenskaper som eftersträvas är att bågarna bland annat ska vara lätta, hållbara, justerbara, reptåliga, icke brännbara eller korrosivt och de ska inte kunna orsaka allergi. Glasögonen måste dessutom vara lätta och billiga att tillverka. Att bågarna ska vara estetiskt tilltalande är också en viktig aspekt i glasögonframställningen.

 

En Artikel Av Antoine ” Anton” Humblot Holm

 

 

 

 

 

 

Antoine Om Nutella

Nutella

Bildresultat för nutella

Bildresultat för nutella

Nutella är handelsnamnet på ett nougatpålägg som produceras av det italienska företaget Ferrero. Det är stort i bland annat Tyskland, Italien och Frankrike. Nutella började tillverkas på 1940-talet. Varje år tillverkas 179 000 ton Nutella.

 

Nutella uppfanns av den italienska konfekttillverkaren Pietro Ferrero, som försökte få fram kakao och choklad under 1940-talet då det var hårt ransonerat. Genom att blanda hasselnötter, socker, olja och kakao fick han fram en påläggsprodukt. Produkten såldes i små kuber inpackade i folie, och hade en fast konsistens. Det var meningen att man skulle skära skivor av pastan och lägga på smörgåsen. Men eftersom föräldrar klagade över att deras barn plockade bort skivorna från brödet och endast åt Nutellan så gjorde han blandningen krämigare, och började sälja den i burkar istället. Den kallades för Supercrema. Ferreros son Michele förbättrade produkten och gav den sedan namnet Nutella. År 2007 bildades World Nutella Day av den italienska-amerikanska bloggaren Sara Rosso. År 2015 såldes en burk Nutella i världen ungefär var 2,5:e sekund. Två år senare öppnades det första Nutella kaféet i Chicago, USA.

 

Ingredienser

socker

palmolja

hasselnötter (13%)

fettreducerad kakao (8,5 %)

skummjölkspulver (7,5%)

laktos

vasslepulveremulgeringsmedel (sojalecitin)

vanillin

kolhydrater: 56,8 gram

fett: 31 gram

fosfor: 172 mg (21,5 % av RDI) Ej kollad

magnesium: 75 mg (25 % av RDI)

vitamin E: 6,6 mg (66 % av RDI) Ej kollad

vitamin B2 (Riboflavin): 0,25 mg (1,6 % av RDI) Ej kollad

vitamin B12 (Kobalamin): 0,26 µg (21 % av RDI) Ej kollad

RDI = rekommenderat dagligt intag

 

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm

 

Antoine Om Harley Davidson Motorcycklar

Lyssna på detta om ni vill medans ni läser om Harley Davidson 

Harley Davidson Motorcycles

Harley davidson logo.jpg

Bildresultat för harley davidson

Harley-Davidson (HD) är ett amerikanskt motorcykelfabrikat grundat 1903 av William Harley och bröderna Walter, William och Arthur Davidson i Milwaukee i Wisconsin.

Historia

Det var Harleys konstnärliga Aunt Janet som designade Harley-Davidson-loggan på tanken. Första gången den målades var med guldinramade röda bokstäver på en pianosvart tank. Harley hamnade först i firmanamnet efter en överenskommelse med bröderna Davidson, detta för att Harley skulle stanna kvar i firman. Med hjälp av en effektiv marknadsföring konkurrerade man ut andra märken, och överlevde bägge världskrigen och depressionen.

1969 övertog AMF, American Machine and Foundry företaget och drev det i ett tiotal år, vilket var en nedgångsperiod både avseende kvalitet och försäljning. 1981 köpte 13 personer i företagsledningen loss företaget från AMF i ett försök att vända trenden. Det gick dock trögt, allt färre motorcyklar såldes, och inom ett år tvingades man avskeda 1 800 av företagets 4 000 anställda.

Evolutionmotorn utvecklades 1984 och efter ytterligare ett konkurshot så skedde en nystart. Man höjde kvalitén samt ändrade om i ledningen och i marknadsföringen efter japansk modell. Med hjälp av en samtida MC-boom i hela världen så blev det “nya” Harley-Davidson en framgångssaga svår att kopiera.

År 1986 tillverkades 22 000 Harleys och 2006 tillverkades 352 000. Idag sker slutmonteringen av motorcyklarna antingen i Kansas City eller York. De berömda fabrikslokalerna i Milwaukee på Juneau Avenue är idag renoverade och används till utbildningslokaler för mekaniker och handlare.

Användning

Harley-Davidsons motorcyklar är kända för sina klassiskt designade motorcyklar och sitt motorljud. Somliga MC-klubbar kör uteslutande Harley-Davidson.

Motorcykelfabrikatet Buell bygger tävlingsinriktade motorcyklar med motorer från Harley-Davidson. Harley-Davidson motorer används också av en rad kommersiella tillverkare av choppers och custom motorcyklar såväl som av privatpersoner som bygger sina egna choppers och customs.

Harley-Davidson motorkonstruktioner har efterliknats av flera japanska tillverkare, inte nödvändigtvis för dess prestanda eller pålitlighet utan snarare för sin karaktär som tilltalar en publik där motorcykeln är en del av deras livsstil.

Teknologi

En unik och typisk detalj i Harley-Davidsons motorer är “the V-twin” med kort vevaxel. Cylindervinkeln är ofta 45 grader och vevaxeln har bara en drivpinne. Båda vevstakarna drivs därmed från samma punkt på vevaxeln. Resultatet blir en ojämn eller haltande tändföljd. Jämfört med en 0 graders radmotor som får en naturligt jämn tändföljd så får Harley-Davidson motorn på detta sätt sin karaktär vad beträffar ljud och vibrationer.

Harley-Davidsons avgassystem är dessutom ofta odämpade vilket annonserar dess närvaro. Detta kan i vissa sammanhang anses störande och många gånger skakar det igång tjuvlarm på parkerade bilar. Det annonserande ljudet anses emellertid också bidra till att Harley-Davidsons har bättre säkerhetsstatistik än många andra tystare typer av motorcyklar.

Harley-Davidson motorcyklar anses vara mekaniskt mindre pålitliga än många populära Japanska motorcykelmärken. Denna skillnad är förmodligen inte unik för Harley-Davidson utan snarare baserad i en generell teknisk kulturskillnad mellan USA och Japan, vilket också kan observeras i konstruktion och tillförlitlighet av bilar och många andra konsumentprodukter.

Tillsammans med svensk-italienska-tyska Husqvarna och Triumph är Harley-Davidson ett av världens äldsta motorcykelmärken.

Modeller

Harley Davidson har idag sex modellfamiljer: Touring, Softail, Dyna, Sportster, Vrod och Street. Modellerna känns igen på bland annat olika ramar, motorer och fjädring.

Skapad Av Antoine ”Anton” Holm 

Bildresultat för biker

 

Antoine Om Sherlock Holmes

Sherlock Holmes

Bildresultat för sherlock holmes

Sherlock Holmes är huvudpersonen i en serie världsbekanta detektivhistorier av sir Arthur Conan Doyle, och prototypen för en skarpsinnig yrkesdetektiv som inte skyr några mödor eller faror. Hans levnadstecknare, följeslagare och understundom också kollega heter Doktor John H. Watson. 

Sherlock Holmes gjorde entré i världen i samband med romanen A study in scarlet (på svenska En studie i rött) (1887), och vann stor ryktbarhet några år senare när de första Holmesnovellerna började publiceras i tidskriften The Strand Magazine. Holmes karakteriseras av sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga vilken han då och då prövar på doktor Watson och kommissarie G Lestrade.

Det anmärkningsvärda med Sherlock Holmes metod är att han genomför tämligen moderna brottsplatsundersökningar. Genom deduktion får han fram fakta ur bevis vilket leder till att fallet klaras upp. Sherlock Holmes metod kan därför kallas för en positivism. Det anses allmänt att Sherlock Holmes var den som populariserade kriminalteknik i den form den tillämpas i dag exempelvis av verklighetens CSI och Nationellt forensiskt centrum. 

Holmes spelar fiol. Under främst sysslolösa perioder injicerar han morfin eller en sjuprocentig kokainlösning i brist på den stimulans som arbetet annars ger.

Andra figurer som tillhör Sherlock Holmes-världen är hyresvärdinnan Mrs Hudson (som äger våningen på 221B Baker Street), kommissarie G Lestrade, the Baker Street Irregulars (ett gäng gatpojkar som hjälper till), Mycroft Holmes (Holmes bror), och självklart professor James Moriarty – Holmes ärkefiende.

Om figuren och berättelserna

Doktor Watson är berättare i alla romaner och noveller, med undantag av två noveller där Holmes är berättare, och en som är berättad ur tredje person.

Holmes skapades delvis inspirerad av Edgar Allan Poes detektiv Dupin, men vad gäller slutledningskonsten sägs han bygga på Conan Doyles universitetslärare i Edinburgh, doktor Joseph Bell, vars observationsförmåga var legendarisk.

Totalt skrev Conan Doyle fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes. Han blev ganska less på sin figur och hann avliva honom genom att i novellen Det sista problemet (1894) låta honom falla utför Reichenbachfallet i Schweiz under en kamp med professor Moriarty. Baskervilles hund (1902), utspelar sig flera år före Holmes förmodade död. 1905 återupplivade Doyle dock sin hjälte genom att berätta att han inte alls fallit, utan att istället klättrat upp.

Sherlock Holmes fortsatta liv

Även om Holmes drog sig tillbaka och blev biodlare i Sussex så har många andra författare försökt sig på att skriva fler berättelser om Sherlock Holmes, dock utan att komma upp i originalberättelsernas klass. Bland annat lät Ellery Queen honom ge sig i kast med Jack the Ripper i En studie i skräck (1966), och Sven Sörmark lät honom lösa ett svenskt mysterium i En oscariansk skandal. Ett av de mer seriösa (och läsvärda) försöken är de tolv novellerna i Sherlock Holmes bedrifter (The Exploits of Sherlock Holmes) skrivna av Conan Doyles son Adrian Conan Doyle tillsammans med John Dickson Carr (1954). Det är en novellsamling innehållande ett antal fall som nämns i förbigående i originalberättelserna. Vissa av dessa påstås vara baserade på av fadern efterlämnade utkast som författarparet skrev färdigt, men de flesta (om inte alla) är helt nyskrivna.

Sherlock Holmes i radio, film, teater

BBC har producerat flera radioteaterpjäser om Sherlock Holmes. Dels med Arthur Conan Doyles manus som bearbetats. Dels med specialskrivna pastischer för radio som Cecil Jenkins The Singular Case of Sherlock H. and Sigmund F och Sherlock Holmes vs Dracula av Loren Estleman som också givits ut som bok.

Sedermera har figuren gestaltats på film, teater och TV av fler skådespelare än någon annan rollfigur. Basil Rathbone spelade rollen i fjorton filmer åren 1939 till 1946. Under 1980- och 1990-talen spelades rollen av Jeremy Brett i en TV-serie och under sent 1990-tal gjordes en brittisk TV-serie (Klassiska mord) om Conan Doyles relation med doktor Joseph Bell – och likheterna mellan Holmes och Bell. Åren 1984 och 1985 kom Sherlock Hund, en anime där figurerna är antropomorfa hundar. 2009 regisserade Guy Ritchie filmen Sherlock Holmes med Robert Downey Jr. i huvudrollen, 2011 kom uppföljaren Sherlock Holmes: A Game of Shadows. 2010 kom Sherlock som utspelas i modern tid, Holmes spelas av Benedict Cumberbatch och Watson av Martin Freeman.

I september 2012 började CBS att sända Elementary, en serie av Robert Doherty i modern tid om Sherlock Holmes där Jonny Lee Miller spelar Sherlock och Lucy Liu spelar Dr. Joan Watson.

Vanliga missuppfattningar

Det mest berömda citatet av Holmes är “Elementärt, min käre Watson” (“Elementary, my dear Watson”), men Holmes sa aldrig så i originalberättelserna. “Elementary” och “dear Watson” förekommer var för sig, men aldrig tillsammans. Det felaktiga citatet finns först belagt i skrift i P.G. Wodehouses roman Psmith, Journalist (1915) och på film i The Return of Sherlock Holmes (1929).

Den deerstalker-mössa som Holmes ofta avbildas med omnämns aldrig i originalberättelserna. Det är möjligt att det är en sådan mössa som avses, men den enda beskrivningen är att han bar en filtmössa med öronlappar, och detta endast då han var på resa. Att just denna modell förknippas med Holmes beror på Sidney Pagets illustrationer till bland annat Baskervilles hund. På samma sätt skrivs det aldrig att han använder en calabash-pipa, med stort huvud och krökt skaft. Det står däremot att han rökte briar- (ljungrots-) eller lerpipa, men inget om form och storlek. Möjligen introducerades den på teatern av den amerikanske skådespelaren William Gillette, som även skrev två pjäser om Holmes. Han gestaltade även Holmes på film, och då just med en sådan pipa. Det sägs att han valde denna pipmodell eftersom den gjorde att han kunde tala med pipan hängande i munnen (i motsats till en rak pipa som endast låter personen tala med sammanbitna tänder, något som inte fungerar på scen).

Sherlock Holmes som staty i Meiringen, Schweiz.

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

Antoine Om Guillotine

Guillotine

Bildresultat för guillotine)

Giljotin (franska guillotine) eller fallbila är ett avrättningsverktyg som introducerades i Frankrike 1792 i samband med den franska revolutionen (skräckväldet). En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen och offret dör omedelbart.

Giljotinen var inte en helt ny uppfinning då olika sorters enklare fallbilor åtminstone sedan medeltiden har existerat före giljotinen men inte använts i samma skala. Giljotinen blev från franska revolutionen standardavrättningsverktyg i Frankrike och användes där sist 1977, i Tyskland 1966, i Schweiz 1940, i Sverige 1910


Joseph Guillotin

Giljotinen i Frankrike

Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade ett avrättningsinstrument som benämndes guillotine. De två kom efter experiment på djur och människolik fram till att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckvälde avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin. Vid skräckväldets höjdpunkt arrangerade man också massarkebuseringar, ibland med kanon. (Giljotinering var en för långsam metod för massavrättningar.)

Den sista offentliga avrättningen i Frankrike utfördes 1939 av Eugene Weidmann. Antalet avrättningar hade stadigt minskat i Frankrike fram till Vichyregimens tillträde 1940 som inledde en temporär ökning under andra världskriget då man även avrättade de första kvinnorna sedan 1800-talet. Efter kriget yttrade president De Gaulle sitt motstånd mot avrättningar av kvinnor, en uppfattning som senare presidenter delade och halshuggningar blev praxis endast i ett fåtal mycket brutala mordfall. 1977 giljotinerades Hamida Djandoubi som siste man i Frankrike och 1981 avskaffades dödsstraffet på initiativ av president François Mitterrand.

Namnet

Till en början kallades giljotinen bara för maskinen. Efter Ludvig XVI:s (franska Louis XVI) avrättning 1793 fick den namnet la louisette eller le louison, antingen efter kungen eller kirurgen som byggde den första maskinen. Det var inte förrän efter år 1800 som man för första gången började använda namnet giljotin, efter Dr. Joseph Guillotin. Detta är en av historiens ironier, då han var en av få dödsstraffmotståndare i dåtidens Frankrike. Han såg sitt förslag om införande av mekanisk avrättning som ett steg på vägen till att helt avskaffa dödsstraffet. I Tyskland använde man namnet Fallbeil (svenska: fallbila) istället för giljotin.

En Artikel Av Av Antoine ” Anton” Humblot

Antoine Om Tintin (Seriefigur)

Tintin

Tintin Med Sin Hund Milou
Milou(Vänster )Tintin (Höger) 

Musiken

Tintins äventyr (franska: Les Aventures de Tintin) är en tecknad serie bestående av tjugofyra seriealbum som författades och tecknades av den belgiske serieskaparen Georges Remi, alias Hergé (initialerna G R i omvänd ordning och uttalat på franska). Hjälten, Tintin, är en ung och orädd resande reporter som ständigt råkar ut för halsbrytande äventyr, ofta åtföljd av sin trogna hund Milou, den färgstarke kapten Haddock, de klantiga detektiverna Dupond och Dupont och den egensinnige Professor Kalkyl.

Serien började 1929 publiceras som en följetong i den belgiska tidningen Le XXème Siècles barnbilaga. Senare samma år kom den första historien – Tintin aux pays des Soviets (svenska: Tintin i Sovjet) ut i albumform, och därefter är det främst som en svit seriealbum serien känd. Tintins äventyr är en av de mest kända och spridda europeiska tecknade serierna, och seriens popularitet lade grunden till seriealbumets framgång som distributionsform. Över 200 miljoner album har sålts på 50 olika språk. Serieproduktionen avbröts 1983, vid Hergés död.

Berättelserna spänner över många olika genrer: mustiga sjörövarhistorier, fantasy, politisk thriller, mysterier och science fiction. De tidiga albumen innehåller mycket action och slapstick-humor, medan de senare även blandar in mer sofistikerad humor och politiska kommentarer.

Om Tintin
Tintin (vars namn betyder ungefär “ingenting alls” på franska) baserades till stor del på en av Hergés tidigare skapelser, nämligen scouten Totor – lämmelpatrullens oförskräckte ledare. Totors äventyr publicerades mellan 1926 och 1929 i den belgiska månadstidningen Le Boy-scout Belge (‘Den belgiske pojkscouten’). Hergé, som var anställd på Le XXème Siécle och blivit tilldelad huvudansvaret för “Le Petit Vingtième”, fick i uppdrag att göra en uppbygglig serie där Belgien framställdes i positiv dager mellan de äventyr som läsarna krävde. Hergés lösning blev att skicka huvudpersonen till olika exotiska platser, och då blev yrket som reporter idealiskt. Trots att Tintin nästan alltid är ute på uppdrag, skildras hur han skriver en artikel bara en gång (i Tintin i Sovjet).

Övriga seriefigurer

Av de övriga figurerna i serien är det är kapten Haddock, Dupondtarna, Bianca Castafiore, professor Kalkyl samt hunden Milou mest centrala och återkommande.

Milou

Bildresultat för tintin milouMilou, Tintins vita hund, är Tintins sidekick som lika ofta räddar Tintin som han behöver bli räddad. Milou är också väldigt förtjust i whisky och passar på att dricka detta när han kan. Han är uppkallad efter en ungdomskärlek till Hergé. Milou är en vit strävhårig foxterrier, vilket framgår av de intervjuer Hergé senare har lämnat.

Kapten Haddock

Bildresultat för kapten haddock

Kapten Archibald Haddock är Tintins bäste vän. Han börjar som en svag och alkoholiserad sjökapten i Krabban med guldklorna (1941), men han växer successivt in i rollen som seriens egentliga centralgestalt. Haddocks råa mänskliga sidor kontrasterar mot Tintins idealistiskt optimistiska sätt. Hans outtömliga förråd av invektiv, då något eller någon går honom emot, utnyttjas på ett måleriskt vis. Haddock gillar whisky – företrädesvis den skotska Loch Lomond – bor sedan äventyret Rackham den Rödes skatt på slottet Moulinsart, vilket en gång tillhörde hans anfader Francois Haddoque.

Trots sitt yrke som sjökapten verkar han inte ha några problem med att vistas längre perioder på land. Tvärtom verkar det vara en livsstil som han under seriens gång kommer att föredra allt mer, och framför allt verkar han uppskatta sitt stillsamma liv på Moulinsart. En tänkbar orsak till detta nämns i albumet Det hemliga vapnet, där han berättar för Tintin att han inte orkar med fler äventyr längre för att han börjar känna sig för gammal.

Dupondtarna

Bildresultat för tintin dupont and dupond

Dupondtarna (detektiverna Dupond och Dupont, står för mycket av seriens slapstick-humor. Men deras inkompetens går lika mycket ut på att de hela tiden försöker gripa fel person – inte sällan Tintin. De ser ut som tvillingar, men det har aldrig framgått i serien om de verkligen är det. Hergé har inte heller uttalat om de är släkt eller ej.

Tintin nämner att han pratade med “tvillingdetektiverna” Dupond i den svenska utgåvan av ljudboken Enhörningens Hemlighet. De har dock olika efternamn, så mycket talar för att de inte är släkt. Den enda skillnaden i utseendet finns i mustaschen, där Dupond har än mer D-formad sådan än Dupont.

Bianca Castafiore

Bildresultat för tintin bianca castafiore

Bianca Castafiore är snarast kapten Haddocks största antagonist, något Bianca själv är omedveten om. Den stora operadivan verkar inte störa Tintin nämnvärt, och professor Kalkyl är till och med lite förtjust i henne.

Professor Karl Kalkyl

Bildresultat för tintin kalkyl

Professor Karl Kalkyl (i original “Professeur Tryphon Tournesol”, på engelska “Cuthbert Calculus”) ger liksom Dupondtarna serien många komiska situationer genom sin lomhördhet, eller snarare sin bristande insikt om denna, vilket ofta ger konstiga missuppfattningar. Han är emellertid en begåvad vetenskapsman och bidrar med flera uppfinningar. I tidiga album är uppfinningarna ofta lite stolliga; senare får vetenskapsmannen Kalkyl en allt mer seriös prägel, utan att förlora sin komiska funktion.

Historik

Hergé

Skaparen av Tintin, Georges Prosper Remi


Bildresultat för tintin and the secret of the unicorn

Från filmen Tintin och Enhörningens Hemlighet

Hergé, egentligen Georges Prosper Remi, född 22 maj 1907 i Etterbeek i Brysselregionen, Belgien, död 3 mars 1983 i Bryssel, Belgien, var en belgisk serieskapare. Han är främst känd som skaparen av den tecknade serien Tintin, men han är även upphovsman till serierna Johan, Lotta & Jocko (franska Jo, Zette et Jocko) och skämtserien Smecken & Sulan.

Remis signatur Hergé är baserad på hans initialer G.R., uttalade på franska i omvänd ordning (R.G.).

Det första äventyret Tintin i Sovjet publicerades som följetong med början 10 januari 1929 i “Le Petit Vingtième”, en barnbilaga till den belgiska tidningen Le XXème Siècle och gavs ut som album senare samma år. Tintin i Sovjet är också det enda albumet som aldrig gavs ut ut i färgupplaga. Fram till 1940 tecknades alla albumen i svart-vitt; därefter omtecknades seriesidorna i färg, med fler rutor per sida och totalt mindre antal sidor.

Med tiden tog Hergé längre och längre tid på sig för varje album. Mellan de två sista albumen gick det nio år.

Vid Hergés död 1983 höll han på med ett tjugofjärde album, Tintin och alfabetskonsten. Efter hans död ville hans medhjälpare Bob de Moor slutföra albumet men Hergés fru sade nej. Det finns även ett filmalbum, som Hergé inte var inblandad i, Tintin och hajsjön, samt två franska/flamländska album baserade på de två spelfilmer som gjordes i början av 1960-talet; Tintin i piraternas våld och Tintin och de blå apelsinerna. Dessa album består av foton från filmerna med berättande text.

Övriga figurer

Förutom dessa finns det många andra viktiga figurer i serierna. Hergé lyckas också ofta återanvända figurerna i flera album, varigenom läsaren kan följa figurens utveckling.

Abdallah Muhammed Ben Kalish EzabBildresultat för tintin abdallah

Emir Muhammed Ben Kalish EzabBildresultat för Emir Muhammed Ben Kalish Ezab

Doktor MüllerBildresultat för tintin docteur muller

Filemon Syklon
Bildresultat för tintin filemon syklon

Ingenjör Frank Wolff
Bildresultat för tintin Frank Wolff

General Alcazar
Alcazar

General TapiocaTapioca

Överste Boris Jorgen
Colonel Boris Jorgen

Betjänt Nestor
Nestor

Oliveira da FigueiraOliveira de figueira

Señor PabloBildresultat för tintin Señor Pablo

Roberto RastapopoulosRobertorastapopoulostintin

Försäkringsagent Serafim Svensson
Bildresultat för tintin Serafim Svensson

Styrman Allan ThompsonAllan Thompson

Tchang Tchong-JenBildresultat för tintin Tchang Tchong-Jen

Överste Sponsz från ZEPColonel sponsz

Skurkar

Al Capone från Tintin i AmericaBildresultat för tintin al capone

Under seriens gång återkommer ett antal skurkar som Tintin tvingas kämpa mot, dessa är de mest återkommande:

Roberto Rastapopoulos – omåttligt rik grekisk maffiaboss och Tintins ärkefiende. Han är en av världens mest efterspanade skurkar och driver en världsomspännande organisation som sysslar med handel av narkotika. Han förekommer i albumen: Faraos Cigarrer, Blå Lotus, Koks i lasten, Plan 714 till Sydney samt i det fristående filmalbumet Tintin och Hajsjön (som dock inte är författat av Hergé).

Styrman Allan Thompson – professionell smugglare och Rastapopoulos underhuggare. I många avseenden Kapten Haddocks ärkefiende. Han förekommer i albumen Faraos Cigarrer, Krabban med guldklorna (där han är kapten Haddocks styrman), Koks i lasten samt i Plan 714 till Sydney.

Doktor Müller – tysk läkare, troligen psykiater, som är inblandad i en rad kriminella affärer. Han förekommer i albumen Den svarta ön, Det svarta guldet, (där han även omnämns som Professor Smith), samt i Koks i lasten, där han även omnämns som Mul Pascha.

Andra kända skurkar
Överste Jorgen (även kallad Boris Jorgen) – statsman från  Syldavien som Tintin avslöjar som landsförrädare. Han förekommer i albumen Kung Ottokars spira samt i Månen tur och retur (del 1) även i  Månen tur och retur (del 2)

Överste Sponsz – polischef, samt eventuellt innehavare av andra befattningar, i Syldaviens grannland och arvfiende Bordurien. Förekommer i albumen Det hemliga vapnet och i Tintin hos gerillan.

Serieböckerna

Nr Fransk titel Svensk titel
1 Tintin au Pays des Soviets (1930) Tintin i Sovjet (1975)
2 Tintin au Congo (1930) Tintin i Kongo (1978)
3 Tintin en Amérique (1931) Tintin i Amerika (1975)
4 Les Cigares du Pharaon (1934) Faraos cigarrer (1970)
5 Le Lotus Bleu (1936) Blå Lotus (1977)
6 L’Oreille cassée (1937) Det sönderslagna örat (1971)
7 L’Île Noire (1938) Den svarta ön (1968)
8 Le Sceptre d’Ottokar (1939) Kung Ottokars spira (1960)
9 Le Crabe aux Pinces d’Or (1941) Krabban med guldklorna (1970)
10 L’Étoile mystérieuse (1942) Den mystiska stjärnan (1960)
11 Le Secret de la Licorne (1942) Enhörningens hemlighet (1961)
12 Le Trésor de Rackham le rouge (1944) Rackham den rödes skatt (1962)
13 Les 7 Boules de cristal (1948) De sju kristallkulorna (1968)
14 Le Temple du soleil (1949) Solens tempel (1968)
15 Tintin au Pays de l’or noir (1950) Det svarta guldet (1971)
16 Objectif lune (1953) Månen tur och retur (del 1) (1969)
17 On a marché sur la lune (1954) Månen tur och retur (del 2) (1969)
18 L’Affaire Tournesol (1956) Det hemliga vapnet (1968)
19 Coke en stock (1958) Koks i lasten (1970)
20 Tintin au Tibet (1960) Tintin i Tibet (1969)
21 Les Bijoux de la Castafiore (1963) Castafiores juveler (1970)
22 Vol 714 pour Sydney (1968) Plan 714 till Sydney (1969)
23 Tintin et les Picaros (1976) Tintin hos gerillan (1976)
24 Tintin et L’Alphart (1986) Tintin och alfabetskonsten (1989)
* Tintin et le lac aux requins (1973) Tintin och hajsjön (1973)

Man kan köpa dessa hos affären The Book Corner http://www.innerstadengbg.se/foretag/the-book-corner/

Här kan du se vad som finns för Tintin böcker http://www.utbildningsstaden.se/se/search.php?id=10470&id=10470&op=search&text=tintin

Tintin Den Animerade Serien

https://www.youtube.com/results?search_query=tintin

Butiker

Tintin-affär i Covent Garden, London


Tintin-affär i Gamla Stan, Stockholm. Nya butiken finns på Stora Nygatan 27.

Bildresultat för tintin

   Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

Antoine Om Trench Coat (Klädsel)

Trenchcoat

Trenchcoateng. trench coat, eg. “skyttegravsrock”, är en typ av överrock som har behållit sin popularitet jorden runt i ungefär hundra år. Den är vanligen tillverkad av grovt bomullstyg, drill eller poplin, och har ofta foder som kan tas bort.

Bildresultat för men trenchcoat long

Ursprunget till trenchcoaten är de rockar som bars av brittiska och franska soldater under första världskriget. Den klassiska trenchcoaten skapades av Thomas Burberry, gabardintygets uppfinnare, som 1901 presenterade sin design för en regnrockämnad arméofficerer vid brittiska försvarsdepartementet. Regnrocken blev snart en del av den brittiska officersuniformen. Under första världskriget modifierades den för att kunna ha epåletter, D-ringar och andra tillbehör, och det var denna modifierade version som fick namnet “trench coat” av soldaterna i skyttegravarna. Mot slutet av kriget kom trenchcoaten att ingå i alla allierade soldaters utrustning. Under andra världskriget användes trenchcoaten från början i de flesta länders militärer, men ersattes så småningom av ytterkläder mer anpassade till ett rörligare krig.

Den typiska trenchcoaten är en dubbelknäppt, lång, ljusbrun, khakifärgad, beige eller svart rock med spännremmar på raglanärmarna, epåletter (som från början användes för att hålla handskar och mössor) och ett skärp som kan ha två små D-ringar på grund av sitt militära ursprung. Ringarna användes från början för att säkra granater, handvapen och/eller svärd. Vissa senare trenchcoatar saknar skärp, ringar och epåletter och har två fickor på varje sida. Denna typ liknar mer en vanlig jacka, utom att den är längre (medan en normal jacka inte är längre än strax nedanför midjan, är trenchcoaten normalt nästan fotsid).

Trenchcoaten har blivit en modern klassiker och används av både kvinnor och män. Dess ursprung som klädsel för officerare gör att rocken ofta associeras med något respektabelt, och den har burits av många skönlitterära figurer som Dick Tracy, Fantomen, Humphrey Bogarts Sam Spade och Peter Sellers Inspector Clouseau.

En Artikel Skapad Av Antoine ”Anton” Holm

 

Antoine Om Keltisk Historia

Keltisk Historia

Symboler

Bildresultat för keltiska symboler

Bildresultat för keltiska symboler
Triquetra symbolen står för den kristna; Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Symbolen är även en av Wiccas heligaste och symboliserar då Modern, Jungfrun och Den gamla. Här omges den av en cirkel, fullbordan. Triquetra symbolen kallas ibland också för Keltisk knut och återfinns inom den keltiska mytologin

Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte, benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före vår tideräkning och framåt. Kelterna utvecklade en högstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.

De keltiska nationerna består av olika etniska grupper i Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, Cornwall och i nordvästra Spanien (Galicien) samt norra Portugal (Douro, Minho, Beira).

Klassindeldning

Kelterna var i huvudsak bönder och innehade stora hjordar med bland annat hästar, får och kor, varför de mätte sin rikedom i boskap. Krigare, som räknade in till den mäktiga överklassen, ägde det mesta av jorden och boskapen. Enligt folkets hierarki stod hantverkarna under krigarna. De keltiska hantverkarna var särskilt skickliga på att bygga transportfordon, vapen och andra krigstillbehör. Småbönder och slavar var det lägst rankade folket bland kelterna och de tog vanligtvis hand om boskapen och brukade jorden.

Hos kelterna i Storbritannien fanns det tre olika klasser som man kunde tillhöra. Den översta klassen var adelsklaner, konungar, till dem hörde också soldaterna, vars uppgift var att skydda riket. Sen kom druiderna, som var domare, lärare och viktigast av allt, medlare mellan kelterna och deras gudar. Längst ned kom det vanliga folket och slavar.

Krigare

Bildresultat för celtic warrior outfit

Bildresultat för celtic warrior outfit

Bildresultat för highlander

Relaterad bild

Bildresultat för disney brave sword

Vapen

                        Bildresultat för claymore sword
Skottsk Claymore

 

Bildresultat för irish greatsword
 Irländsk Gallowglass Långsvärd

 

Bretagne Flagga Och Motto

 Motto: Kentoc’h Mervel Eget Bezañ Saotret 
Hellre Död, Än Oheder

Symbol

Bildresultat för bretagne symbol

I Spel

I spelet Elder Scrolls V: Skyrim så finns det en ras som heter Breton (Skyrim) som är baserade på det Bretonska (Bretagne) folket
 

Film 

Braveheart 

Highlander

 

En Artikel Av Antoine ”Anton’ Holm

Antoine Om Medeltidens Riddare

Riddare 

Bildresultat för medieval knight armor

Riddare är en översättning av det latinska ordet eques (pluralis equites), vilket ursprungligen var benämningen på en soldat som tjänstgjorde i kavalleriet i den romerska krigsmakten och senare på en medlem av riddarståndet (ordo equester), den näst högsta samhällsklassen efter senatsståndet (ordo senatorius) i det romerska riket (se vidare equites).

Under Europas medeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Den tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning. Länsväsendet blev typiskt för medeltidens feodalism.

Dubbning 

Relaterad bild

Vissa adelssöner kunde sändas från sju års ålder till något hov som lärling (svenska: sven, tyska: junker, franska: page) i vapenidrotter och höviskt, ridderligt uppträdande. Ynglingen kunde sedan, vanligtvis från 14 års ålder, som väpnare följa sin riddare i strid eller till tornerspel. Efter ytterligare prövotid kunde han, vanligtvis från 20 års ålder, dubbas till riddare. Kungen la då flatsidan av svärdet på väpnarens axel efter att denne svurit riddareden om trohet gentemot en världslig och en andlig överhöghet. De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserade de sista slag en riddare får ta emot ohämnade. Riddarskapet förbehölls vanligen en ganska begränsad krets inom adeln, som därigenom fick en politisk och ekonomisk särställning. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden.

Historik

Bildresultat för medieval knight artwork

Riddaridealen bidrog till högmedeltidens kulturblomstring och livsstilens förfining. På riddarborgar utvecklades ett lysande sällskapsliv i bjärt kontrast till de livegna böndernas torftiga villkor. Det ordnades jaktutflykter, praktfulla turneringar, fester med dans och sång av kringresande trubadurer. Inom litteraturen hyllades riddarnas dygder såsom tapperhet,
höviskhet gentemot kvinnor och ädelmod. På sina håll, till exempel i Provence, blomstrade en lyrisk diktning med erotiska motiv. Trubadurer (ordet, med occitanskt ursprung, härstammar från denna tid) besjöng riddarens hyllning av en dam vars ära var riddarens plikt att försvara. Riddarlyriken utvecklades och fick efterhand ett starkt idealiserat drag i så kallade chanson de geste, till exempel Rolandsången, liksom i sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet vilka gav ämne till de bretonska riddarromanerna som Tristan och Isolde samt Erikskrönikan i Sverige. Detta riddarideal, vilket sällan hade någon motsvarighet i verkligheten, fortsätter än idag i orden ridderlig, chevaleresk (från franska ordet chevalier för riddare) och kavaljer (från italienska ordet cavaliere för riddare)

Rustningen

Vapen och annat

Bildresultat för medieval knight sword
Bildresultat för medieval knight weapons

Nutid

Den siste personen att slås dubbas till riddare i Sverige som inte blev riddare av en riddarorden var Georg Fleetwood 1632.

Med instiftande av Sveriges kungliga riddarordnar år 1748 påbörjades dubbning av riddare igen. Även om detta byggde på den äldre traditionen var detta dock något annat. Under 1800-talet blev det möjligt att anlägga de svenska kungliga riddarordnarna utan föregående dubbning.

Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas till riddare av den svenske kungen genom att bli upptagen i en av Sveriges kungliga riddarordnar, vilket utländska medborgare fortfarande kan bli. Möjligheten att dubbas till riddare kvarstår dock när det gäller frimurare som tillhör Svenska Frimurare Orden vilka efter erhållande av högsta graden kan dubbas till riddare av Carl XIII:s orden av kungen eftersom Carl XIII:s orden av tradition inte räknats till Kungl. Maj:ts orden utan är en personlig kunglig orden.

Genom att erhålla utländsk statsorden kan en svensk medborgare fortfarande bli riddare av en orden, men dubbning till riddare ingår normalt inte. Vissa officiella andliga riddarordnar utdelar fortfarande riddarslag i samband med antagning till riddare: inom det svenska ståthållarskapet av Påvliga Heliga gravens orden har ett trettiotal svenska riddare mottagit riddarslag.

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm