Antoine Om Seriefiguren Tintin

Tintin

Tintin Med Sin Hund Milou
Milou(Vänster )Tintin (Höger) 

Musiken

Tintins äventyr (franska: Les Aventures de Tintin) är en tecknad serie bestående av tjugofyra seriealbum som författades och tecknades av den belgiske serieskaparen Georges Remi, alias Hergé (initialerna G R i omvänd ordning och uttalat på franska). Hjälten, Tintin, är en ung och orädd resande reporter som ständigt råkar ut för halsbrytande äventyr, ofta åtföljd av sin trogna hund Milou, den färgstarke kapten Haddock, de klantiga detektiverna Dupond och Dupont och den egensinnige Professor Kalkyl.

Serien började 1929 publiceras som en följetong i den belgiska tidningen Le XXème Siècles barnbilaga. Senare samma år kom den första historien – Tintin aux pays des Soviets (svenska: Tintin i Sovjet) ut i albumform, och därefter är det främst som en svit seriealbum serien känd. Tintins äventyr är en av de mest kända och spridda europeiska tecknade serierna, och seriens popularitet lade grunden till seriealbumets framgång som distributionsform. Över 200 miljoner album har sålts på 50 olika språk. Serieproduktionen avbröts 1983, vid Hergés död.

Berättelserna spänner över många olika genrer: mustiga sjörövarhistorier, fantasy, politisk thriller, mysterier och science fiction. De tidiga albumen innehåller mycket action och slapstick-humor, medan de senare även blandar in mer sofistikerad humor och politiska kommentarer.

Om Tintin
Tintin (vars namn betyder ungefär “ingenting alls” på franska) baserades till stor del på en av Hergés tidigare skapelser, nämligen scouten Totor – lämmelpatrullens oförskräckte ledare. Totors äventyr publicerades mellan 1926 och 1929 i den belgiska månadstidningen Le Boy-scout Belge (‘Den belgiske pojkscouten’). Hergé, som var anställd på Le XXème Siécle och blivit tilldelad huvudansvaret för “Le Petit Vingtième”, fick i uppdrag att göra en uppbygglig serie där Belgien framställdes i positiv dager mellan de äventyr som läsarna krävde. Hergés lösning blev att skicka huvudpersonen till olika exotiska platser, och då blev yrket som reporter idealiskt. Trots att Tintin nästan alltid är ute på uppdrag, skildras hur han skriver en artikel bara en gång (i Tintin i Sovjet).

 

Övriga seriefigurer

Av de övriga figurerna i serien är det är kapten Haddock, Dupondtarna, Bianca Castafiore, professor Kalkyl samt hunden Milou mest centrala och återkommande.

Milou

Bildresultat för tintin milouMilou, Tintins vita hund, är Tintins sidekick som lika ofta räddar Tintin som han behöver bli räddad. Milou är också väldigt förtjust i whisky och passar på att dricka detta när han kan. Han är uppkallad efter en ungdomskärlek till Hergé. Milou är en vit strävhårig foxterrier, vilket framgår av de intervjuer Hergé senare har lämnat.

Kapten Haddock

Bildresultat för kapten haddock

Kapten Archibald Haddock är Tintins bäste vän. Han börjar som en svag och alkoholiserad sjökapten i Krabban med guldklorna (1941), men han växer successivt in i rollen som seriens egentliga centralgestalt. Haddocks råa mänskliga sidor kontrasterar mot Tintins idealistiskt optimistiska sätt. Hans outtömliga förråd av invektiv, då något eller någon går honom emot, utnyttjas på ett måleriskt vis. Haddock gillar whisky – företrädesvis den skotska Loch Lomond – bor sedan äventyret Rackham den Rödes skatt på slottet Moulinsart, vilket en gång tillhörde hans anfader Francois Haddoque.

Trots sitt yrke som sjökapten verkar han inte ha några problem med att vistas längre perioder på land. Tvärtom verkar det vara en livsstil som han under seriens gång kommer att föredra allt mer, och framför allt verkar han uppskatta sitt stillsamma liv på Moulinsart. En tänkbar orsak till detta nämns i albumet Det hemliga vapnet, där han berättar för Tintin att han inte orkar med fler äventyr längre för att han börjar känna sig för gammal.

Dupondtarna

Bildresultat för tintin dupont and dupond

Dupondtarna (detektiverna Dupond och Dupont, står för mycket av seriens slapstick-humor. Men deras inkompetens går lika mycket ut på att de hela tiden försöker gripa fel person – inte sällan Tintin. De ser ut som tvillingar, men det har aldrig framgått i serien om de verkligen är det. Hergé har inte heller uttalat om de är släkt eller ej.

Tintin nämner att han pratade med “tvillingdetektiverna” Dupond i den svenska utgåvan av ljudboken Enhörningens Hemlighet. De har dock olika efternamn, så mycket talar för att de inte är släkt. Den enda skillnaden i utseendet finns i mustaschen, där Dupond har än mer D-formad sådan än Dupont.

Bianca Castafiore

Bildresultat för tintin bianca castafiore

Bianca Castafiore är snarast kapten Haddocks största antagonist, något Bianca själv är omedveten om. Den stora operadivan verkar inte störa Tintin nämnvärt, och professor Kalkyl är till och med lite förtjust i henne.

Professor Karl Kalkyl

Bildresultat för tintin kalkyl

Professor Karl Kalkyl (i original “Professeur Tryphon Tournesol”, på engelska “Cuthbert Calculus”) ger liksom Dupondtarna serien många komiska situationer genom sin lomhördhet, eller snarare sin bristande insikt om denna, vilket ofta ger konstiga missuppfattningar. Han är emellertid en begåvad vetenskapsman och bidrar med flera uppfinningar. I tidiga album är uppfinningarna ofta lite stolliga; senare får vetenskapsmannen Kalkyl en allt mer seriös prägel, utan att förlora sin komiska funktion.

Historik

Hergé

Skaparen av Tintin, Georges Prosper Remi


Bildresultat för tintin and the secret of the unicorn

Från filmen Tintin och Enhörningens Hemlighet

Hergé, egentligen Georges Prosper Remi, född 22 maj 1907 i Etterbeek i Brysselregionen, Belgien, död 3 mars 1983 i Bryssel, Belgien, var en belgisk serieskapare. Han är främst känd som skaparen av den tecknade serien Tintin, men han är även upphovsman till serierna Johan, Lotta & Jocko (franska Jo, Zette et Jocko) och skämtserien Smecken & Sulan.

Remis signatur Hergé är baserad på hans initialer G.R., uttalade på franska i omvänd ordning (R.G.).

Det första äventyret Tintin i Sovjet publicerades som följetong med början 10 januari 1929 i “Le Petit Vingtième”, en barnbilaga till den belgiska tidningen Le XXème Siècle och gavs ut som album senare samma år. Tintin i Sovjet är också det enda albumet som aldrig gavs ut ut i färgupplaga. Fram till 1940 tecknades alla albumen i svart-vitt; därefter omtecknades seriesidorna i färg, med fler rutor per sida och totalt mindre antal sidor.

Med tiden tog Hergé längre och längre tid på sig för varje album. Mellan de två sista albumen gick det nio år.

Vid Hergés död 1983 höll han på med ett tjugofjärde album, Tintin och alfabetskonsten. Efter hans död ville hans medhjälpare Bob de Moor slutföra albumet men Hergés fru sade nej. Det finns även ett filmalbum, som Hergé inte var inblandad i, Tintin och hajsjön, samt två franska/flamländska album baserade på de två spelfilmer som gjordes i början av 1960-talet; Tintin i piraternas våld och Tintin och de blå apelsinerna. Dessa album består av foton från filmerna med berättande text.

Övriga figurer

Förutom dessa finns det många andra viktiga figurer i serierna. Hergé lyckas också ofta återanvända figurerna i flera album, varigenom läsaren kan följa figurens utveckling.

Abdallah Muhammed Ben Kalish EzabBildresultat för tintin abdallah

Emir Muhammed Ben Kalish EzabBildresultat för Emir Muhammed Ben Kalish Ezab

Doktor MüllerBildresultat för tintin docteur muller

Filemon Syklon
Bildresultat för tintin filemon syklon

Ingenjör Frank Wolff
Bildresultat för tintin Frank Wolff

General Alcazar
Alcazar

General TapiocaTapioca

Överste Boris Jorgen
Colonel Boris Jorgen

Betjänt Nestor
Nestor

Oliveira da FigueiraOliveira de figueira

Señor PabloBildresultat för tintin Señor Pablo

Roberto RastapopoulosRobertorastapopoulostintin

Försäkringsagent Serafim Svensson
Bildresultat för tintin Serafim Svensson

Styrman Allan ThompsonAllan Thompson

Tchang Tchong-JenBildresultat för tintin Tchang Tchong-Jen

Överste Sponsz från ZEPColonel sponsz

Skurkar

Al Capone från Tintin i AmericaBildresultat för tintin al capone

Under seriens gång återkommer ett antal skurkar som Tintin tvingas kämpa mot, dessa är de mest återkommande:

Roberto Rastapopoulos – omåttligt rik grekisk maffiaboss och Tintins ärkefiende. Han är en av världens mest efterspanade skurkar och driver en världsomspännande organisation som sysslar med handel av narkotika. Han förekommer i albumen: Faraos Cigarrer, Blå Lotus, Koks i lasten, Plan 714 till Sydney samt i det fristående filmalbumet Tintin och Hajsjön (som dock inte är författat av Hergé).

Styrman Allan Thompson – professionell smugglare och Rastapopoulos underhuggare. I många avseenden Kapten Haddocks ärkefiende. Han förekommer i albumen Faraos Cigarrer, Krabban med guldklorna (där han är kapten Haddocks styrman), Koks i lasten samt i Plan 714 till Sydney.

Doktor Müller – tysk läkare, troligen psykiater, som är inblandad i en rad kriminella affärer. Han förekommer i albumen Den svarta ön, Det svarta guldet, (där han även omnämns som Professor Smith), samt i Koks i lasten, där han även omnämns som Mul Pascha.

Andra kända skurkar
Överste Jorgen (även kallad Boris Jorgen) – statsman från  Syldavien som Tintin avslöjar som landsförrädare. Han förekommer i albumen Kung Ottokars spira samt i Månen tur och retur (del 1) även i  Månen tur och retur (del 2)

Överste Sponsz – polischef, samt eventuellt innehavare av andra befattningar, i Syldaviens grannland och arvfiende Bordurien. Förekommer i albumen Det hemliga vapnet och i Tintin hos gerillan.

Serieböckerna

Nr Fransk titel Svensk titel
1 Tintin au Pays des Soviets (1930) Tintin i Sovjet (1975)
2 Tintin au Congo (1930) Tintin i Kongo (1978)
3 Tintin en Amérique (1931) Tintin i Amerika (1975)
4 Les Cigares du Pharaon (1934) Faraos cigarrer (1970)
5 Le Lotus Bleu (1936) Blå Lotus (1977)
6 L’Oreille cassée (1937) Det sönderslagna örat (1971)
7 L’Île Noire (1938) Den svarta ön (1968)
8 Le Sceptre d’Ottokar (1939) Kung Ottokars spira (1960)
9 Le Crabe aux Pinces d’Or (1941) Krabban med guldklorna (1970)
10 L’Étoile mystérieuse (1942) Den mystiska stjärnan (1960)
11 Le Secret de la Licorne (1942) Enhörningens hemlighet (1961)
12 Le Trésor de Rackham le rouge (1944) Rackham den rödes skatt (1962)
13 Les 7 Boules de cristal (1948) De sju kristallkulorna (1968)
14 Le Temple du soleil (1949) Solens tempel (1968)
15 Tintin au Pays de l’or noir (1950) Det svarta guldet (1971)
16 Objectif lune (1953) Månen tur och retur (del 1) (1969)
17 On a marché sur la lune (1954) Månen tur och retur (del 2) (1969)
18 L’Affaire Tournesol (1956) Det hemliga vapnet (1968)
19 Coke en stock (1958) Koks i lasten (1970)
20 Tintin au Tibet (1960) Tintin i Tibet (1969)
21 Les Bijoux de la Castafiore (1963) Castafiores juveler (1970)
22 Vol 714 pour Sydney (1968) Plan 714 till Sydney (1969)
23 Tintin et les Picaros (1976) Tintin hos gerillan (1976)
24 Tintin et L’Alphart (1986) Tintin och alfabetskonsten (1989)
* Tintin et le lac aux requins (1973) Tintin och hajsjön (1973)

Man kan köpa dessa hos affären The Book Corner http://www.innerstadengbg.se/foretag/the-book-corner/

Här kan du se vad som finns för Tintin böcker http://www.utbildningsstaden.se/se/search.php?id=10470&id=10470&op=search&text=tintin

Tintin Den Animerade Serien

https://www.youtube.com/results?search_query=tintin

Butiker

Tintin-affär i Covent Garden, London


Tintin-affär i Gamla Stan, Stockholm. Nya butiken finns på Stora Nygatan 27.

 

Bildresultat för tintin

   Skapad Av Antoine ”Anton” Humblot

Antoine Om Samuraj

Samuraj

Bildresultat för samurai

Samuraj (japanska 侍, samurai, ”att tjäna”) avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan (700–1800-talet). De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln buke. Även termen bushi, ”krigare”, förekommer. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.

Heder Och Annat

Bushidō

Bildresultat för Bushidō

Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.

”Enligt vad en av de äldste sade, att slåss mot en fiende på slagfältet, det är som som en hök som tar en fågel. Trots att den träder in i en flock av tusen av dem, känner den ingen uppmärksamhet åt någon fågel än den som den först märkte.”

”Även om huvudet plötsligt skulle skäras av skulle krigaren kunna göra ytterligare en rörelse med säkerhet. Med krigiskt värde, om man blir som ett hämndigt spöke och visar stor beslutsamhet, trots att huvudet är avskuret, borde han inte dö.”

Seppuku

Bildresultat för Seppuku

Seppuku (切腹, används i skrift) även kallat harakiri (腹切り, används i tal), är en traditionell japansk självmordsmetod, varigenom en samuraj av hänsyn till sin heder (jämför bushido) tillfogar sig själv ett djupt knivhugg i magen följt av att en medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det var förbehållet män som innehade samurajvärdighet, medan samurajkvinnor sedvanligen stötte en kortare dolk i halsen. Ett av de viktigare syftena med halshuggningen var att dölja den fruktansvärda smärta som medföljer denna procedur, det viktigaste för en samuraj var trots allt att visa mod i döden samt att inte visa smärta eller ångest, något som för de flesta var omöjligt. Seppuku utförs i en speciell ordning. Med den korta wakizashin sprättade samurajen upp sin mage, först vågrätt, sedan lodrätt. Han kunde också få huvudet kapat. Medhjälparen, kaishakunin, stod beredd att hugga in. Kunde man så var det fritt fram att själv skära av sig huvudet.

Historia

Själva ordet ”samuraj” betyder ”att tjäna” och åsyftar i början av 700-talet de vasaller som tilldelades förläningar då de svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo. En herrelös samuraj kallades för en ronin.

Under de stora krigen var antalet döda så stort att samurajklassen blev decimerad. Istället började man träna bönder att strida. Dessa kallades ashigaru (”lätta fötter”). Antalet samurajer i förhållande till vanliga soldater i krig var mycket lågt.

År 1603 slutade sengoku-jidai – ”tiden då landet var i krig” – med att Tokugawa Ieyasu blev den förste Tokugawa-shogunen. Under Tokugawa-perioden (1603–1867) minskade samurajernas militära betydelse och samurajerna ägnade sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, ungefär som i den gamla kinesisk-inspirerade kejsartiden på 700-talet fast nu runt shogunen istället. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.

Den siste shogunen Tokugawa Yoshinobu avsattes 1868 och överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den så kallade Meijirestaurationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Detta ledde till en rad samurajuppror av vilket det största och sista var Satsumaupproret 1877.

Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor. Bland dessa var arméledaren Takeko Nakano (1847-1868), som ledde en självständig samurajarmé under Boshinkriget, den mest ryktbara. De kvinnliga samurajernas kamp är en av historiens bäst bevarade hemligheter.

Beväpning

Den klassiska beväpningen för samurajen är två svärd, ett långt och ett kort, tillsammans kallat daisho (vilket betyder stort och litet). Det långa svärdet, katana var förbjudet för icke-samurajer att bära. Detta svärd sades innehålla samurajens själ, och skulle hanteras med vördnad och respekt. Wakizashi, det kortare svärdet, kunde bland annat används för att begå seppuku, ett rituellt hederssjälvmord. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. Bågens väg finns kvar än idag, men nu som en kampkonst, kyudo, i Japan.

Andra vapen som samurajen använde var nodachi; ett ”fältsvärd” som var längre och tyngre än katanan och som var nästan omöjligt att använda när man satt till häst. Tanto var samurajens dolk; den kunde vara mycket avgörande vid tvåmansstrider. Ett annat vapen var naginata som kan beskrivas som ett svärd fastsatt i änden på en stång.

Vapen

Katana

Bildresultat för katana

Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, cirka 90–120 cm långt (en längd på tre till fyra shaku, där en shaku är ungefär 30,3 cm), med en klinga på 60–90 cm (två till tre shaku), i västvärlden även kallat samurajsvärd. Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder “långt svärd”. Den krökta formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Krökt klinga ser man på ryttarsvärd från hela världen och underlättar hugg från hästryggen samt minskar risken att svärdet fastnar och slits ur ryttarens hand. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daishō. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.

 

Rustning

Bildresultat för samurai gear

Ursprung

Tōseigusokun utvecklades ur de tidigare rustningstyperna haramaki och dōmaru, som var anpassade för krigföring på fot. Tillverkningsmetoderna var modernare, bland annat fästes plattorna i gusokun ihop med hjälp av gångjärn. Visst inflytande från europeiska rustningar kan också noteras. Namnet tōseigusoku betyder på äldre japanska “modern rustning”, men kom att bli i stort sett synonymt med samurajrustning längre fram.

Konstruktion

Itazane

Medan den äldre rustningstypen dōmaru var uppbyggd av små läder- eller metallplattor (kozane) sammanbundna med trådar i varje sida, byggdes gusokun upp av avlånga metallplattor (itazane). Detta underlättade tillverkning men minskade samurajens rörlighet, vilket förklarar att denna metod började användas först när soldaten i högre grad blev hästburen. Samtidigt är itazanekonstruktionen tåligare.

Chōtsugai

För att förhindra att rustningen blev alltför stel eller svår att i- och avklädas, ledades rustningen med hjälp av enkla gångjärn (chōtsugai). Antalet leder varierade mellan 2 och 6. Rustningarna kategoriserades ofta efter antalet leder, vanligast förekommande var 2 och 5.

För att skydda bättre förlängdes rustningen jämfört med dōmarun. Förlängningen gjordes oftast i enklare material eller med enklare metoder, till exempel med stora metallplattor. Dessa kunde utsmyckas i enlighet med bärarens smak och stil.

Erimawashi, kobire

Gattari, ukezutsu, machiuke

Under sengoku-tiden ökade antalet trupper på slagfälten, och för att urskilja vilken fraktion eller vilket förband en officer tillhörde försågs han med en slags stridsflagga. Gusokun hade fästen för “flaggstången” på ryggen.

Kogusoku

Detta “underställ” skyddade armar, ben och andra delar av kroppen som inte täcktes av rustningen. Genom “lillrustningen” slapp dessutom bäraren att känna den tunga och hårda rustningen direkt mot huden.

Kabuto

Hjälmen skyddade huvud och ansikte. Under sengoku-tiden gjordes stora tekniska framsteg inom hjälmtillverkningen, men även förenklingar som verkade i motsatt riktning. Samurajens hjälm smyckades ofta rikligt. Se vidare separat artikel.

En Artikel Av Antoine ”Anton” Humblot

 

 

 

 

 

 

 

 

Antoine Om Ninjas

Ninja 

Bildresultat för ninja

Ordet ninja (忍者, jap. ‘dold person’), som består av orden nin och sha/ja, är japanska och kan översättas till “dold person”. Ordet används som benämning för individer som praktiserar ninjutsu. Andra vanliga benämningar som använts historiskt är: shinobi no mono (忍びの者), Iga no mono(伊賀の者, jap. person från provinsen Iga) och Koga no mono (甲賀の者, jap. person från provinsen Koga). (忍者) En alternativ tolkning av ordet ninja är “en person som uthärdar” men detta är sekundärt eftersom översättningen snarare blir “en person som döljer” [underförstått sitt lidande]. Termen innebar i första hand en funktion än en speciell typ av krigare (jämför “vaktpost”.) En ninja kunde således vara en helt vanlig soldat, som beordrades att spana på fienden eller en spion som aldrig satte sin fot på slagfältet. Populärhistoriker som Stephen Turnbull vill göra skillnad på “professionella ninja” och tillfälliga ninja med detta är en anakronistisk analys enligt akademiska forskare såsom professor Karl Friday vid University of Georgia.

Under tiden för de stora inbördeskrigen (sengoku jidai) i Japan utvecklades Iga (i nuvarande Mie-prefekturen) och Koga (nuvarande Shiga-prefekturen) till viktiga centra för “ninja”-aktiviteter. Båda dessa regioner var svårtillgängliga och glesbefolkade och styrdes av ett flertal mindre ledare medan övriga regioner kontrollerades av “länsherrar” daimyo med mer betydande ekonomisk makt. Trakten var även hemvist för många invandrare från dåtidens Korea och Kina. Med sig förde de kontinentens kultur, religion och tekniska framsteg. Området var ovanligt rikt på tempel och heliga platser, vilket medförde tät trafik av tillbedjare, munkar och eremiter. Inte långt ifrån ligger Kyoto, det gamla Japans administrativa säte där även kejsaren bodde och verkade, och Japans livsnerv, Tokaido-vägen, mellan Edo(nuvarande Tokyo) och Kyoto sträcker sig även genom området. De samurajer som bodde där (kallade jisamurajer av historiker) slöt sig samman i mindre klaner och skyddade sig mot utomstående genom att förlägga sina byar på otillgängliga ställen, ofta skyddade av enkla fortifikationer. De fokuserade av uppenbara skäl på småskaliga krigsaktiviteter och var ofta tvungna att alliera sig med utomstående, mer inflytelserika klaner. Med tiden blev de kända för sin skicklighet i gerillakrigföring och spionage och detta ledde till att daimyō från andra provinser började använda dem (eller satte upp motsvarande enheter) i sina egna arméer. Detta var grunden för myten om “ninja”-banden från Koga och Iga.

Det finns ingenting som tyder på att det skulle varit skamligt att fungera som ninja. Att använda spionage, “fula trick” och bedrägeri var något som alla krigsherrar gjorde under tiden, inte minst Japans mest berömda shogun Tokugawa Ieyasu. Ninjutsu var heller inte hemligare än någon annan Bugei Juhappan (de 18 eller fler stridskonster en samuraj förväntades behärska), men när tiderna blev fredligare var ninjutsu inget man fördjupade sig i för att återknyta till gamla “ärofulla” tider. De alltmer byråkratiserade samurajerna som fortfarande tränade specialiserade sig på duellerande, främst i formen av kenjutsu och iaijutsu (se kendo och iaido) och ninjutsu med flera gamla arter föll mer och mer i glömska. Enligt Karl Friday är det inte troligt att det fanns stridsskolor (ryuha) specialiserade på ninjutsu, även om det inte var ovanligt att ninjutsu ingick som del av träningen.

Kläder, Vapen och Annat

Kläder


Svärd

Ninjato Svärdet

Bildresultat för ninjato sword

Svärdet ska ha haft en eller flera av följande karakteristika:

Svärdet ska ha varit något kortare än ett samurajsvärd för att vara effektivare vid överraskning och i trånga utrymmen.

Svärdet ska ha varit rakt eftersom det varit för dyrt för ninjor att använda böjda svärd.

Svärdets skida ska ha varit längre än svärdet för att ge sken av att svärdet var längre.

Svärdets skida ska ha kunnat användas som blåsrör.

Svärdets skida ska ha kunna användas som snorkel när ninjan befann sig under vatten.

Svärdet ska ha haft en kraftig och stor parer-platta för att kunna användas som verktyg vid klättring och dylikt.

Ett svärd med detta namn ska ha brukats inom fäktsskolan Togakure-ryu.

Knivar

Tanto Kniv

Tanto kniven var en liten kniv som ninjas använde

Kast Vapen

Dessa saker var inga vapen utan dom användes som distraktion för att kunna överraska fienden dom kunde användas ibland som vapen genom att täcka toppen med gift eller nåt annat men för det mesta användes dom bara som distraktion 

Kast Stjärnor
(Shuriken)

Picture of Khoga Ninja Seven Point Sure Stick Throwing Star

Kast Knivar
(Kunai)

Pilar

Picture of Black Throwing Spikes

Klättrings Utrustning

Klättrings Krok

Picture of Ninja Carbon Steel Folding Grappling Hook

Klättrings Fot Spikar

Klättrings Hand Spikar

Picture of Ninja Shuko Climbing Hand Claws Set

Fällor

Tashibishi Caltrops

Dessa spiktyper la man eller slängde man på marken så att fienden skulle sluta jaga en men också skada deras fötter

Kolla in https://allninjagear.com för mer coola Ninja grejer

Videor

 

Läs om Samurajer tryck här http://www.selmamedia.goteborg.se/wp-admin/post.php?post=8594&action=edit

En Artikel Av Antoine ”Anton” Humblot

 

C.S Lewis

Författaren C.S Lewis (Clive Staples Lewis) föddes 1898 i Belfast och var son till Albert Lewis och Florence Augusta Hamilton Lewis.
1908 dog Florence samma dag som Clives pappa fyllde år, samma år dog också hans bror och pappa och han blev skickad till Wynyard School i Watford i England.

I december 1916 gjorde han sin första resa till Oxford för att försöka ta en examen och från april 1917 var Lewis student på Oxfords universitet.

1917 tog han värvning i brittiska armén och skickades till Somme för att strida i första världskriget. Lewis sårades senare vid slaget om Arras och skickades hem till England igen.
Hans rumskamrat från Oxford Paddy Moore stupade i strid söder om Peronne.

C.S blev kristen efter att ha haft ett långt samtal med den blivande Sagan om Ringen författaren J.R.R. Tolkien som var katolik.

År 1950 kommer hans bok The Lion the Witch and the Wardrobe ut och den kommer att bli en av de mest populäraste böckerna i Narniakronologin.

Narniaböckerna är skrivna i ordningen:
1950: The Lion the Witch and the Wardrobe
1951: Prince Caspian: The Return to Narnia
1952:The Voyage of the Dawn Treader
1953: The Silver Chair
1954: The Horse and his Boy
1955: The Magician´s nephew
1956: The Last Battle

Men i den ordning som böckerna skrevs utspelas inte den historiska handlingen.
Den historiska ordningen är:
The Magician´s nephew
The Lion the Witch and the Wardrobe
The Horse and His Boy
Prince Caspian: The Return to Narnia
The Voyage of the Dawn Treader
The SilverChair
The Last Battle

Titeln Narnia kommer ifrån namnet på den italienska staden Narni.

C.S Lewis dog den 22 november 1963

 

Antoine Om Marabou Mjölkchoklad

Mmm… Marabou

Marabou grundades 1916 och den första chokladfabriken låg i Sundbyberg utanför Stockholm. Under 50-talet skapade man ett recept som fick svenskarna att säga “Mmm…” när de stoppade en chokladbit i munnen. Sedan dess har Marabou Mjölkchoklad blivit en referens för hur mjölkchoklad skall smaka.

Marabou idag

Marabou är ett av Sveriges mest älskade varumärken, med choklad som får oss att säga Mmm…

Marabou är en del av koncernen Mondelēz International, världens största chokladföretag. Förutom våra egna nordiska varumärken Marabou och Freia finns här choklad från Milka, Cadbury, Toblerone, Côte d’Or och Suchard.

Vad var det sagt nu igen att…

Just det, har ni hört att det fanns en norsk kolonialhandlarson som hette Johan Throne Holst. I slutet av 1800-talet köpte han den då slitna chokladfabriken Freia i Christiania för 9000 kronor och förvandlade den till en modern arbetsplats, som snart kom att bli landets ledande chokladtillverkare.

Johan Throne Holst

Marabou föds

1916 etablerade Freia dotterbolaget Marabou, som namngavs efter den maraboustork som prydde chokladförpackningarna. Fabriken, som låg i Sundbyberg utanför Stockholm, fick fart på chokladproduktionen 1919 och en ny era var född!

Det folkliga genombrottet

Choklad var länge en lyxvara, men tack vare det löpande bandets intåg i chokladfabriken kunde priserna sänkas till en folklig nivå i slutet av 30-talet. 1957 fick Marabou Mjölkchoklad sin unika nya smak och är fortfarande svenskarnas favoritchoklad.

Två av Marabous allra första riktigt populära chokladkakor hette Topsy och Siljan och tillkom i sortimentet 1924 respektive 1928. Många av dagens favoriter som fortfarande finns på hyllorna har faktiskt funnits längre än man kan tro, vissa sedan så tidigt som 1900-talets tidiga årtionden.

Schweizernöt är en av Marabous mest populära chokladkakor och har funnits i sortimentet sedan 1926. Den faktiska anledningen till att kakan heter som den gör är dock lite av ett mysterium.  

Aladdin

1939 lanserades så Aladdin asken, som rymde de arton populäraste av Marabous 250 praliner. Numera är den röda asken ett givet inslag i svenskarnas julfirande.

En man med goda idéer

Henning Thorne Holst, son till grundaren Johan, var VD i chokladfabriken i nästan 30 år (1918 – 1947). Under denna period tog Marabou fram nyskapande produkter som håller än idag; Vad sägs till exempel om Japp, Non Stop, Daim och Twist?

Nya tider

I slutet av 60-talet var det dags för Maraboustorken att flyga sin kos och ersättas med en snirklig logotyp.

Några år senare behövde Marabou öka kapaciteten. Man byggde då en fabrik i Upplands Väsby, som finns kvar än idag.

Marabous resa har också fört med sig en rad minnesvärda affischnamn och budskap – slogans som ”Ett halvt glas mjölk i varje kaka” från 40-talet, ”Mmm – Marabou!” från 50-talets mjölkchokladboom, ”En gång Marabou, alltid Marabou” från 60-talet och ”Smaken man aldrig glömmer” från 80-talet, ”Lite mera Mmm… i livet” och ”Sprid lite Mmm…” på 2010-talet som än idag sprider glädje och generösitet.

En Artikel Av Antoine ” Anton” Humblot

Författaren James Matthew Barrie (J.M Barrie) föddes den 9 maj 1860 i Kirriemuier i Skottland.

Han studerade vid Edinburghs universitet och jobbade två år vid Nottingham Journal tills han 1885 åkte till London som frilansade journalist.

Den första riktiga succén som han skrev var en bok som hade titeln Auld Licht Idylls (1888) och innehöll sketcher från hans liv i Kirriemuier.

När James hade flyttat till London blev han nära vän med en person som hette Sylvia Llewlyn Davies, hon hade fyra barn som hette George, Michael, Peter och Jack.
Barnen skulle senare bli grunden till de borttappade pojkarna i böckerna om Peter Pan. Peter skulle bli den personen som Barrie skapade sin figur utifrån, Peter själv skulle senare kasta sig själv under ett tåg.

Peter Pan framträdde för första gången i en pjäs från 1902 som hade namnet The Little White Bird vilken senare ompublicerades 1906 med enbart kapitlen som innehöll Peter Pan och då under ett annat namn, nämligen Peter Pan i Kensington Gardens.
1911 kom den andra boken Peter Pan och Wendy ut. When Wendy Grew up An Afterthought som handlar om vad som hände med Wendy när hon blev vuxen var en epilog till pjäsen Peter Pan, or The Boy Who Wouldn’t Grow Up.
Det är ett verk där berättas om vad skulle hända om Wendy blev vuxen.

James Matthew Barrie dog den 19 juni 1937 i London.

 

 

 

Antoine Om Medeltidens Riddare

Riddare 

Bildresultat för medieval knight armor

Riddare är en översättning av det latinska ordet eques (pluralis equites), vilket ursprungligen var benämningen på en soldat som tjänstgjorde i kavalleriet i den romerska krigsmakten och senare på en medlem av riddarståndet (ordo equester), den näst högsta samhällsklassen efter senatsståndet (ordo senatorius) i det romerska riket (se vidare equites).

Under Europas medeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Den tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning. Länsväsendet blev typiskt för medeltidens feodalism.

Dubbning 

Relaterad bild

Vissa adelssöner kunde sändas från sju års ålder till något hov som lärling (svenska: sven, tyska: junker, franska: page) i vapenidrotter och höviskt, ridderligt uppträdande. Ynglingen kunde sedan, vanligtvis från 14 års ålder, som väpnare följa sin riddare i strid eller till tornerspel. Efter ytterligare prövotid kunde han, vanligtvis från 20 års ålder, dubbas till riddare. Kungen la då flatsidan av svärdet på väpnarens axel efter att denne svurit riddareden om trohet gentemot en världslig och en andlig överhöghet. De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserade de sista slag en riddare får ta emot ohämnade. Riddarskapet förbehölls vanligen en ganska begränsad krets inom adeln, som därigenom fick en politisk och ekonomisk särställning. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden.

Historik

Bildresultat för medieval knight artwork

Riddaridealen bidrog till högmedeltidens kulturblomstring och livsstilens förfining. På riddarborgar utvecklades ett lysande sällskapsliv i bjärt kontrast till de livegna böndernas torftiga villkor. Det ordnades jaktutflykter, praktfulla turneringar, fester med dans och sång av kringresande trubadurer. Inom litteraturen hyllades riddarnas dygder såsom tapperhet,
höviskhet gentemot kvinnor och ädelmod. På sina håll, till exempel i Provence, blomstrade en lyrisk diktning med erotiska motiv. Trubadurer (ordet, med occitanskt ursprung, härstammar från denna tid) besjöng riddarens hyllning av en dam vars ära var riddarens plikt att försvara. Riddarlyriken utvecklades och fick efterhand ett starkt idealiserat drag i så kallade chanson de geste, till exempel Rolandsången, liksom i sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet vilka gav ämne till de bretonska riddarromanerna som Tristan och Isolde samt Erikskrönikan i Sverige. Detta riddarideal, vilket sällan hade någon motsvarighet i verkligheten, fortsätter än idag i orden ridderlig, chevaleresk (från franska ordet chevalier för riddare) och kavaljer (från italienska ordet cavaliere för riddare)

Rustningen

Vapen och annat

Bildresultat för medieval knight sword
Bildresultat för medieval knight weapons

Nutid

Den siste personen att slås dubbas till riddare i Sverige som inte blev riddare av en riddarorden var Georg Fleetwood 1632.

Med instiftande av Sveriges kungliga riddarordnar år 1748 påbörjades dubbning av riddare igen. Även om detta byggde på den äldre traditionen var detta dock något annat. Under 1800-talet blev det möjligt att anlägga de svenska kungliga riddarordnarna utan föregående dubbning.

Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas till riddare av den svenske kungen genom att bli upptagen i en av Sveriges kungliga riddarordnar, vilket utländska medborgare fortfarande kan bli. Möjligheten att dubbas till riddare kvarstår dock när det gäller frimurare som tillhör Svenska Frimurare Orden vilka efter erhållande av högsta graden kan dubbas till riddare av Carl XIII:s orden av kungen eftersom Carl XIII:s orden av tradition inte räknats till Kungl. Maj:ts orden utan är en personlig kunglig orden.

Genom att erhålla utländsk statsorden kan en svensk medborgare fortfarande bli riddare av en orden, men dubbning till riddare ingår normalt inte. Vissa officiella andliga riddarordnar utdelar fortfarande riddarslag i samband med antagning till riddare: inom det svenska ståthållarskapet av Påvliga Heliga gravens orden har ett trettiotal svenska riddare mottagit riddarslag.

En Artikel Av Antoine ”Anton” Holm